Vepobon Estrid Enlund: ”Tänk så fina människor som flyttat hit”

I byn Vepo i Pargas har man nära till både centrum, hav och natur. Har man tur kan man råka på några av de hallonbuskar som finns kvar sedan Handelsträdgården florerade i byn på 1940-talet.

Lugnet har lagt sig i byn efter årets gårdsfest som traditionsenligt ägde rum på Vepostigen helgen efter att grundskolans hösttermin körde igång. I år var det 20:e gången som man ställde till med fest och ett 40-tal bybor var samlade där den yngsta var tre år och den äldsta 88 år.

– Det är årets höjdpunkt, en nostalgigrej som man inte vill missa, säger Nea Bergström (23).

En kär tradition

Hon är uppvuxen i ett gemytligt, rött egnahemshus på Vepostigen, men numera bosatt i Åbo där hon studerar. För tillfället hälsar hon på hemma och berättar att gårdsfesten har en alldeles speciell plats i hennes hjärta och datumet finns alltid inprickat i kalendern. De övriga byborna som sitter samlade runt bordet håller med. Det är Fredrika Abrahamsson (51), Tarja Bergström (56) och Estrid Enlund (88).

Vi har samlats i Fredrikas trädgård på Vepostigen en varm augustikväll. Klematisen blommar och klänger sig runt pergolan och en ljusslinga sprider ett värmande ljus den varma sommarkvällen.

– Jag minns hur vi åt oss mätta på hallon då vi var här och såg på tomten, säger Fredrika som har bott 19 år i byn tillsammans med sin familj.

Hallonbuskar från Bäcklunds Handelsträdgård

Hallonbuskarna med de gudomligt goda hallonen härstammade från Bäcklunds Handelsträdgård som fanns i byn på 1940-talet. De hade växthus och sålde plantor och planterade många hallonbuskar och äppelträd som fortfarande finns kvar i byn.

Tarja som bor mittemot Fredrika och är mamma till Nea, har bott ungefär lika länge på Vepostigen med sin familj.

– Man känner sig hemma här, säger hon.

"Jag var nog lite avundsjuk på deras tradition"

Liksom många andra barnfamiljer bestämde familjen Bergström sig för att börja bygga i ”hästskon” på Vepostigen i början av 2000-talet. Tarja berättar att idén att samlas delvis kom från några bekanta som varje sommar ordnade en sommarolympiad i sin by.

– Jag var nog lite avundsjuk på deras tradition, säger hon.

På den vägen är det och traditionen med gårdsfest har fortsatt i Vepo. Man har ett roterande system för värdskapet, men då det vankas till fest hjälps alla åt att samla ihop bord och stolar till festen som alltid hålls utomhus oberoende väder. Sedan blir det ett stort knytkalas där värden ser till att grillen står varm. Underhållningen brukar det yngre gardet stå för.

– Vi har haft dans- och musikuppvisningar och så har vi gjort filmer, berättar Nea.

Många minnen bevarade

Hon har många fina minnen förknippade med gårdsfesterna.

– Vi ungdomar går alltid sedan till stranden. Nuförtiden hänger också pojk- och flickvänner med och får lära sig våra traditioner, fortsätter hon och avslöjar att festen ofta fortsätter långt in på småtimmarna.

En som inte brukar vara med in på småtimmarna är Estrid, men med är hon nog då det drar ihop sig till gårdsfest.

– Tänk så fina människor som flyttat hit, utbrister hon.

Estrid har växt upp i Vepo och känner byn som sin egen bakficka. Efter att ha bott 40 år i Esbo lät hon bygga ett egnahemshus i byn och flyttade ”hem igen”. Sin barndom minns hon med värme.

– Jag minns hur vi sprang omkring och spelade brännboll. Den hemska himmelsbacken var ett mått på hur bra skidåkare man var, säger hon och skrattar.

Hon minns också hur hon tillsammans med de andra barnen i byn solbadade på Vepostranden och hoppade i från klipporna. Att ta sig upp till Vårdkasberget var ofta ett mål för ungdomarna i byn.

Gården delades på 1700-talet

Hon berättar med inlevelse om byns historia. I gamla köpebrev benämner man gården Vepo som enstaka hemman eller skattehemman. Vepo skrevs ibland med dubbelt W och ibland med enkelt. På en karta från 1800-talet står det skrivet att kartan är över Wepo hemman. Denna delades i Västergård och Östergård på 1700-talet. Estrids morbror kom senare att ta över Östergård, men sålde den år 1965 till Partek som hade i planerna att bygga en oljehamn i Vepo. Estrid berättar att det högt uppe på berget också fanns en rökbastu där det sades att byns pojkar gömde sig och mammorna kom i smyg med mat till sina söner.

Estrid minns också hur det under långa tidperioder var tyst i byn och hur många hus stod tomma.

– Sedan på 90-talet började det vara mera folk i byn igen.

Även om Estrid under en lång tid bodde i Esbo, besökte hon ofta Pargas då hon hade en sommarstuga i Vepo.

"Det är jättetryggt för barnen här"

Estrid säger att hon alltid har känt sig trygg i byn och berättar några roliga historier om hur byborna genast har kommit till hennes undsättning då något gott på tok.

– Om man vill ha sällskap är det bara att lägga sig ner, säger hon och skrattar.

De andra runt bordet nickar instämmande.

– Det är jättetryggt för barnen här, alla i byn vet i vilket hus de hör hemma, säger Fredrika.

– Det är nog unikt att som barn ha fått växa upp så som vi har gjort, vi har varit som en enda stor familj, säger Nea.

Malin Johansson