Sommaren 2024, som jag minns det

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Sommaren 2024 kom att bli sommaren då nytt hyllpapper inte lades in på hyllorna i köket som planerat. Det blev sommaren då rabarbern växte för fort och den obligatoriska rabarberpajen uteblev. Det var sommaren då jag hällde ut 8 liter kaffe på ett nylagt golv. Sommaren då alla dahlior ruttnade och de flesta tomatplantor dog. Sommaren då en badrumsrenovering upptog allas tid och nerver mycket längre än man hade kunnat ana.

Men det var också sommaren då alla i familjen var friska. Sommaren då vädret var både omväxlande och överraskande. Det var sommaren då vi blev bänkidrottare av rang och följde med friidrott, fotboll och ännu mera friidrott. Det var sommaren då vi blev med båt, kontrabas och tack och lov ingen hund. Sommaren då det bakades. Brita-, tosca-, mockarutor. Och sen Brita, tosca, mocka en gång till. Det var sommaren då jag lade ner alla högt svävande ambitioner och endast lagade sådan mat som medlemmar i familjen faktiskt gick med på att äta. Det var matlådornas sommar, picknickkorgarnas sommar och i allra högsta grad myggornas sommar.

Ogräs plockades i allra högsta grad inte denna sommar. Bara en gång. Då lekte vi att vi var tjänare på ett slott. Det varken målades om, tapetserades eller slutades sova i mammas och pappas säng... Självständig nattning för barn påbörjades inte heller. Nej, sagor läses fortsättningsvis i syskonbädd och Trollmors vaggvisa sjunges varje kväll. Tre gånger med ord och tre gånger nynnande. Ännu den här sommaren fick de små och kokheta barnafötterna med vassa naglar söka sig in under vuxnas täcken i jakt på svalka eller värme.

Den här sommaren gjordes inga långa familjeresor. Men tiotusentals hopp från bryggor beskådades och applåderades. Simmärken togs, rädslor övervanns, hästryggar ryktades och mattor vävdes. Vi målade stenar och gömde dem på byn. Jag har sytt korsstygn med oförskämdheter och pusslat tusen-bitar.

I juni befann jag mig i Italien en vecka. Då tänktes tankar till slut, i sällskap av pizza och limoncello. Jag gick på natt-opera och hörde, i det nord-italienska mörkret, Nessun Dorma ljuda över Como-sjön. Jag åkte taxi till en liten bergsby i Schweiz och lät en äldre taxichaufför visa mig en pytteliten teaterscen där någon övade på sin tvärflöjt. Chauffören och jag hade inget gemensamt språk men vi höll varandra i händerna och grät i salongsmörkret. Efteråt tog vi farväl och sa ” att nästa gång så ska vi”... Turistställen och trängsel undveks in i det sista. Både utrikes och inrikes.

Sommaren 2024 blev inte sommaren då jag kom i form, gick på gym och åt hälsosamt. I stället blev det sommaren då jag sov i fatt min sömnbrist och nattbadade. Sommaren då jag inte konsekvent tappade förståndet på mina barn. Sommaren då jag inte redan vid midsommar längtade tillbaka på jobb.

Sommaren 2024 går inte till historien som den mest effektiva och duktiga sommaren. Det ska medges. Men däremot ska den minnas som de märkliga människomötenas sommar. Otippade återseenden och nya bekantskaper har avlöst varandra. Och jag har bejakat allt. Tråkigt var det åtminstone inte. Och när jag dör kan jag vara nöjd över att jag har låtit mig berikas!

Daniela Franzell

Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär