En kvinnlig Mozart

För någon vecka sen läste jag en text från 80-talet i samband med en uppgift i mina studier. Texten var skriven av Anthony Burgess, en författare som bland annat skrivit A Clockwork Orange, och i texten diskuterade han hur han fått titeln ”Sexist Pig of the Year 1980” av en grupp feminister. Han diskuterade bland annat att trots att kvinnor ofta blivit lärda hur man spelar olika instrument, som piano, hade det ändå inte uppkommit någon kvinnlig Mozart. Han tyckte att eftersom det var så vanligt att kvinnor kunde spela något instrument, så skulle det ju absolut ha funnits en kvinnlig Mozart vid det här laget, och eftersom det inte fanns det, betydde det att kvinnor tydligt och klart var sämre på att spela instrument än män.

Något som Burgess har missat här är att trots att kvinnor lärdes att spela till exempel piano, så var det mer i underhållande syfte, än att de skulle skriva musikstycken. De gavs inte samma möjligheter som män att göra karriär inom musiken, då deras största uppgift var att ta hand om barnen och hemmet. Vem har tid att skriva musikstycken när att sköta huset och barnen blir till ett heltidsjobb?

Burgess hade dött under 90-talet, och texten var tydligt och klart föråldrad, men den fastnade ändå i mitt minne. Nu har vi ju flera kvinnor på topplistorna, när kvinnor har möjligheten att göra karriär inom musik. Namn som Taylor Swift, Beyoncé, Sabrina Carpenter, Billie Eilish och många fler, hittar man genast då man googlar en topplista på musik just nu. Det här är ju inte heller något nytt fenomen, artister som Madonna och Cher har ju varit populära långt innan 2000-talet.

Av de ovannämnda, är min personliga favorit Taylor Swift, och jag åkte också till Stockholm på hennes konsert i maj. Alla tre kvällar hon spelade i Friends Arena hade hon slagit tidigare publikrekord, och konserten jag var på, alltså den sista, hade allra störst publik. Vart hon än har åkt har hon slagit rekord, och The Eras Tour är också den konsertturné som dragit in mest pengar någonsin. I USA blev det till och med en liten jordbävning då konsertpubliken hoppade så mycket under Shake It Off. Bland fansen kallade man också biljettförsäljningen för ”The Great War” (en referens till en av hennes låtar) för att det var så svårt att få tag på dem.

Det speciella med Taylor Swift är ju att oberoende vilken genres musik hon gör, fortsätter hon ändå att vara populär. Hon började som countryartist och har senare flyttat över till andra genrer. Varje album har en egen färg, estetik och sound. Genom att lämna små ledtrådar till vad som kommer näst i musikvideor, inlägg på sociala medier och sina konserter, hålls fansen intresserade och väntar ivrigt på vad som kommer näst. Varje sak hon säger analyseras och det görs teorier på sociala medier om vad som hon kommer släppa till näst. Sedan november har det förutspåtts olika datum och tillfällen då hon skulle släppa Reputation (Taylor’s version), som är en del av hennes projekt att spela in sina gamla album på nytt, då de sålts till en annan person trots att hon uttryckt till skivbolaget att hon ville köpa dem, för att hon vill äga sin musik. Det här projektet har också påverkat musikindustrin, och nu har många skivbolag i sina kontrakt att man inte får släppa sin musik på nytt på det här viset på 10 till 20 år, i stället för 3 år, så som i kontraktet Taylor Swift hade med Big Machine Records.

Nu vet jag inte om man kan kalla någon av de ovannämnda för den kvinnliga Mozarten, men jag skulle säga att tesen Burgess hade inte stämmer, även om han själv kanske inte levde länge nog för att se hur fel han hade. Kvinnor kan och vill skapa bra och populär musik, om de bara får chansen till det och inte begränsas av sin tid.

Linn Turkki

Sommarreporter på PK