Hur vi blev vad vi är

Jag har flyttat till Pargas för 15 år sedan. Både jag och min man tyckte, och tycker, att det är en fin stad och vi valde den för att bygga vårt bo. Jag vet att vi inte kan räknas som riktigt äkta Pargasbor efter så få år här, men faktum att vi valt Pargas för att leva borde väl betyda något?

Min man har hela den här tiden jobbat i Åbo och under de första 3-4 åren ställde han varje morgon kosan dit och sen tillbaka hem. Han visste var matbutiken fanns, hittade dagis och skolan samt stadshuset. Det var, lite karikerat, ungefär det.

Jag har alltid jobbat mera lokalt och varit nyfiken på att upptäcka min nya stad. Jag undvek att köra Skärgårdsvägen för jag gillar att ta mindre vägar och titta på vacker miljö. Mellan oss och centrum finns 3 km av gulliga trähus med fina gårdar som jag njöt av. I motsatts till min man började jag kunna olika gator och platser, även sådana vars namn inte finns på kartan, liksom Ahonenska hörnet och gamla Norma.

Det var ändå först några år senare, då jag gick kursen för att bli auktoriserad skärgårdsguide, som staden verkligen öppnade sig för mig.

Under ett intensivt år fick jag höra om stadens historia och om de som lämnade sina spår här. Jag fick veta att vi är en industristad, jag hade missat alla fabriker som gömde sig bortom Skräbbölevägen. Jag fick höra om Lenins resa genom vår stad då han rymde från tsaren. Jag lärde mig om spritsmuggling i Korpo och om nobelpristagaren begravd i kyrkogården. Jag fick veta varifrån Sarlinska skolan fått sitt namn och om varför gatan Klockarståget inte borde ha ett G i sitt namn. Jag gick till Jungfrudansen i Nagu och blev överväldigad av så mycket historia om båtar och livet till sjöss i Houtskär. Jag lärde mig om sjöfarten och dess betydelse för skärgården. Jag läste in mig på olika byggnader och deras historia.

Men främst blev jag nyfiken på människor, med fokus på kvinnor som inte alltid synts bakom männen. Så jag började forska i strykar-Lina på Gamla Malmen och den vackra Emilia Björkfeldt, om Melias stuga och kitilåust (kalvdans, som kanske skrivs så på dialekt). Jag gillar kuriosa detaljer som var barnen lekte på vintrarna på 1800-talet och om den sura tanten som skrek om de kom för nära hennes hus. Om gruvan som egentligen är ett dagbrott och om trapporna som klockaren på Iniö klättrar varje vecka. Jag besökte Själö med dess orättvisa historia. Jag hörde om prinsessa Blanka resa förbi Gullkrona.

Och trots allt detta och så mycket mer, finns det ännu personer som tycker att det finns så lite intressant i vår stad, att man kan komma till Pargas-Pargas för att handla och köra vidare till Nagu för att vistas på sin sommarstuga. Vad begränsande att tänka så, säger jag. Turister kommer från hela världen för att se vår vackra natur men också för att veta hur vi blev vad vi är.

Paola Fraboni