På pappret

I en gammal folkhögskola finns det naturligtvis en hel del kvarlämnat material, mycket papper men främst böcker. En del material är värt att sparas, en del kan direkt slängas. Det är charmigt med för hand kopierade betyg från tiden då det inte fanns kopieringsapparater eller inskanningsmöjlighet, men inget som behöver sparas eftersom originalet torde finnas någonstans. Men en gammal läsordning kan bli intressant på en vägg.

En bok med vinröda pärmar och titeln Lefnadsvishet tryckt i guld där Selma Fröberg skrivit sitt namn och streckat under julen 1909 måste definitiv sparas då boken dessutom verkar väldigt intressant med citat på första sidan av J. Brierley: Att söka utveckla vår själ är den enda sträfvan, som skänker lifvet till sin sista stund ett verkligt intresse. Fröken Fröberg som fick tjänst på Sydvästra Finland Folkhögskolan i Pargas var julen 1909 31 år gammal och kom att jobba som lärare på skolan i 40 år. Selma Fröberg finns ännu kvar i folkhögskolan då ett av internatrummen är uppkallat efter henne. Rummet hette ursprungligen Selmas ro, men efter att Selma råkade falla i trappan och dö lär hon vandra och öppna och stänga en dörr i trappan och rummet blev att heta Selmas oro. Men det ska man inte berätta för barn och tydligen inte för vuxna heller som kan se mardrömmar efter att ha suttit kväll och druckit några glas vin och googlat på Selma och dessutom råkar övernatta i just Selmas rum. Men att också sovgrannen mittemot hade mardrömmar…?!

Kvarlämnat finns också VHS- kassetter och CD-skivor. För att kunna titta på CD skivan med bilder från skoltiden behöver man ha en apparat som kan läsa av CD-skivan liksom man behöver ha en annan apparat som kan spela upp VHS-kassetten utan att äta upp bandet med inspelningen från till exempel julfesten och dimissionen 1995.

Kassettens band kan ätas upp om apparaten tagit skada till exempel av knäckebröd som skuffats in i VHS-apparatens lucka som mina barn gjorde när de var små. Tre bortplockade knäckebröd och tre förstörda kassetter senare bar det av till försäkringsbolaget för att få den söndriga apparaten och de förstörda Disney kassetterna ersatta och fick då frågan om kassetterna verkligen var så dyra som jag uppgav. Jo, de var dyra då, men idag är det ingen som vill ha VHS-kassetter och de åker till soptippen med blandavfallet. Filmerna finns nuförtiden att se som filer.

Det som blir uppenbart vid genomgången av kvarlämnade saker är att gammal elektronik med sitt elektroniska innehåll åker till insamling, medan pappersmaterialet är värt att gå igenom. Pappret klarar tiden bra, inte ens bläcket har tiden gått åt. Vi skriver många mejl nuförtiden, men vi skriver inte ut dem och sparar för eftervärlden. Vi tar många bilder, men vi framkallar inte längre fotografier eller gör fotoalbum, några duktiga gör fotoböcker. Om telefonen går sönder och inte går att väcka till liv och du inte har sparat dina 14 000 bilder i molnet är de försvunna för alltid, låt vara att många av dem var helt onödiga. Men det du lagt ut på nätet kan däremot finnas där för alltid.

Jag tycker om att läsa från papper. När jag slutade arbetet i Mariehamn sa de på stadskansliet att pappersåtgången och kopierandet nog kommer att minska rejält. Jag skriver ut mycket för då kan jag lätt bläddra tillbaka i texten i stället för att skrolla i datorn. Jag läser nog också e-tidningar, men senare även papperstidningen ordentligt och märker det är mycket jag missat.

En berättelse jag hörde under ett besök vid en instans i Helsingfors har fastnat i minnet: Det var hur roligt barnen tyckte det var att skriva på en gammal skrivmaskin då de såg bokstaven omedelbart på pappret efter tangenttrycket i stället för att först se bokstäverna och texten i datorrutan och sen trycka på print! Svårigheten personalen hade var att hitta färgband till skrivmaskinen. Det vi vill att eftervärlden ska se ska vi skriva ut på papper som inte finns bakom lösenord i någon apparat.

Barbara Heinonen

Häradsfogde och Pargaskorv