Det finns för många djur

När man läser nyheter och lyssnar på folks berättelser känns det ofta som att det finns för många djur. När tjugo vitkindade gäss bajsar på gräsmattan i centralparken eller står framför cyklisterna på strandboulevarden brukar slutsatsen bli att det finns för många fåglar och de måste man bli av med. Det finns flera liknande exempel. De senaste åren har man föreslagit att det ska införas en säldödningspremie för att rädda fisket i Skärgårdshavet. Samtidigt anklagas skarvarna för att förstöra näten och deras stam ”hålls i styr”.

Det finns vissa arter där till och med en individ ibland är för mycket. När man på byn får höra att en varg har gått på grannens bakgård, gräver några av oss redan fram våra gevär och begär om lov att fälla. Men den kanske starkaste och snabbaste reaktionen hos oss alla orsakas av en mygga som surrar i örat på natten. I det ögonblicket och på den platsen finns det en mygga för mycket. Lyckligtvis har apparater uppfunnits som släpper ut giftgas i luften, så att människosläktet till och med kan njuta en liten stund.

Vi människor har redan i flera år uppskattat lämpliga viltkvoter och betalat skottpengar till varandra. Vi försöker balansera artens populationer med våra egna handlingar så att naturens mångfald bevaras och samtidigt så att djuren inte utgör en orimlig olägenhet för oss. Denna verksamhetsmetod kan inte kallas särskilt framgångsrik om man ser till nuläget: Flera skadliga främmande arter har ökat så mycket att de redan har blivit en del av vår natur. Samtidigt växer listan över hotade arter för varje år. Bara tanken på att det finns för många djur är väldigt ifrågasatt och höjer i alla fall mitt eget blodtryck.

Så vad skulle ett lämpligt antal djur vara? Finns det några arter som inte alls behövs och som skulle kunna undvaras från denna sittning? Om jag fick bestämma mig helt subjektivt borde det finnas minst tio vackert pladdrande koltrastar på gården till varje hus. Jag gillar att fiska, så det borde finnas många fler stora abborrar. Jag behöver inte alls ormar, mullvadar och möss. De är till ingen nytta för mig. Detsamma gäller flugor och andra äckliga insekter. Djuren är dock inte här bara för mig och därför är det bra att jag inte bestämmer vem som får leva.

Vi uppfattar bara en bråkdel av denna enorma helhet. I naturen klarar man sig inte med matematik i första klass. Om skärgårdsbornas favoritfågel, skarven, äter en ung abborre kan abborrbeståndet minska med en individ i det ögonblicket, men den totala effekten på sikt kräver lite mer komplicerade beräkningar. Ändrar förekomsten av skarvar eller sälar beteendet hos rovfiskar? På vilka andra sätt påverkar arter sina livsmiljöer? Flera forskningsresultat visar till exempel att förekomsten av topprovdjur ofta i slutändan har en positiv effekt på populationen av bytesarter.

Vi kan inte veta vilken effekt framgången för en djurart har på dess livsmiljö förrän den har studerats grundligt i decennier. Vi skriker fortfarande högt i byarna att det finns alldeles för mycket ”skadedjur”. En ensamvarg kan döda flera jakthundar om året och en säl kan förstöra nät, men är det verkligen för många av dem? Grundorsaken till problemet är inte antalet djur eller deras beteende. De har inget annat val än att försöka nöja sig med vad naturen erbjuder. Även i denna ekvation är det människan som är den avgörande faktorn.

Jaakko Lento

Författaren är en skräbbölebo som förundrar sig över världen och styrelseledamot i Pargas naturskyddsförening

Översättning: Malin Johansson