Är du en Sniff eller en Mumrik?

Efter att ha genomlidit en hel del monster, trollkarlar och arga gamla gudar, bad mina barn om att vi skulle läsa en snäll bok emellan. Valet föll på Trollkarlens hatt av Tove Jansson, igen, den är sönderläst, helt underbar. Där finns våra egenheter personifierade. Idag fastnade min tanke vid det lilla djuret Sniff. Sniff, som i boken inte klarar av att välja mellan korkdynan och den mystiska vinter-talismanen med snöflingor, eftersom ”en häftig kamp utspelas i hans hjärta som älskade ägodelar alldeles för mycket”.

Jag försöker ibland rensa bland mina många saker. Jag vet inte hur de har samlats, och inte kan jag göra mig av med någonting heller. Inte ens fast jag läst mina Fengshui-böcker och Konmari-böcker på jättemånga varv. Mitt hjärta älskar också ägodelar. Det är bra att utmana sina Sniff-hjärtan emellanåt, saker är ju ändå bara – saker.

I kinesiska hem fanns det inte ett överflöd av saker för 20 år sedan. Man höll just på att ta sig upp från fattigdom till medelklass och hade inte råd helt enkelt. Ungdomar kunde dock sätta en halv månadslön på en märkesplånbok. Hellre en dyr sak som skänker dig glädje, håller länge och du är stolt över, än – ja – sånt du knappt kommer ihåg att du äger.

Sen blev man i och för sig av med saker också, för det tog ett tag att lära sig så man inte i misstag gav bort något som man inte hade tänkt. Jag lärde mig riktigt påtagligt när jag i förbifarten lånade ut mina reservtossor till min vietnamesiska rumsgranne. Jag hade tydligen packat med två par, och sade tankspritt att du kan ju låna mina tossor, när hon funderade på att fara på länk i sandalerna. Hon putsade mina gamla skor tills de var kritvita och såg alldeles nya ut. Hon gick med dem varje dag. Hon verkligen uppskattade och vårdade mina tossor. Det är oklart om hon nånsin var på länk förresten. Jag fattade ingenting, och var ganska sur över att jag aldrig fick dem tillbaka. Vad jag var dum, kunde jag tänka några år senare. Så som jag hade uttryckt mig så hade jag gett dem åt henne, på ett elegant sätt. Jag har en massa saker ännu från den tiden hemma som jag ”lånat” och som det inte är meningen att jag ska lämna tillbaka. Därtill har jag väldigt många gåvor (som jag nu har svårt att göra mig av med). En handväska, smycken, böcker, prydnadsföremål, kinesisk sprit (den är dryg på någå vis, tar aldrig slut).

Kineser sätter stort värde på presenter. Resande kineser shoppar gärna, och helst gåvor. Kineser som affärsreser i grupp har minst en kappsäck gåvor med sig som de delar ut. Den bör fyllas tills dom ska hem. Presenten ska helst vara unik, ett fynd (dvs billigare lokalt än andra ställen) och lätt att frakta. Kineser köper swarowsky-kristaller i Österrike och bärnsten i Polen. Sedan delar de med sig till alla runt omkring sig. Givandets glädje är äkta.

Generositet är en dygd i Kina. Det var väldigt besvärligt att resa ut på landsbygden på den tiden, för träffade man lokala som man gjorde sig bekant med så kunde de stackarna använda en avsevärd del av familjens pengar till att bjuda på middag. Jag var ganska generellt sur på utlänningar som inte respekterade detta, utan åkte runt med ryggsäck och åt på lokalbefolkningens bekostnad och kände sig speciella. Efterhand lärde man sig att tacka nej på ett sätt som ingen förlorade ansiktet på, och det blev lättare att navigera etiskt. Blev man riktigt skicklig kunde man klara av att bjuda på middagen själv, men det var nog svårt, krävde avancerad språk- och kulturkännedom. Att dela på notan existerade inte, det var bara snåla utlänningar som höll på med sånt. Det här med middag är förresten en helt egen värld och kultur i Kina. Man snålar inte då man är på middag. Att umgås tillsammans var det bästa sättet att använda pengar. Sen åt man ris och grönsaker igen flera veckor.

Vi lever i ett Sniff-orienterat samhälle. Men sist och slutligen är det ju de roliga stunderna med goda vänner som är den största rikedomen. Man borde kanske bli mer som Snusmumriken - med bara hatt, munharmonika och tält. Men böcker tänker jag att man ändå kan få samla på. Nu var Trollkarlens hatt slutläst igen. Vad månne vi ska ta till näst.

Alice Björklöf

Skärgårdsbo och bankdirektör