En avskalad Simpa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För 3 år sedan köpte jag en motorbåt. Vi hade precis köpt en sommarstuga, och för att komma till vår borgarlycka på randen av den yttre skärgården behövde vi en båt. Pengarna var slut, alltså skulle båten vara förmånlig och bensinsnål. Den skulle också vara sjösäker och ha lite karaktär. Jag är duktig på kajaker och ganska bra på segelbåtar, men för motorbåtar har jag ingen känsla. Förutom en liten snabb röd båt som jag i tiderna döpte till Amorella, har jag inte någon erfarenhet av motorbåtar.
Av någon anledning föll jag för en modell som heter Simppu 620. Det är en öppen drygt 6 meter lång deplacementbåt med en långriggad utombordare som är placerad inne i båten, vilket snart visade sig vara en ganska korkad lösning. Men då verkade den väldigt charmig – båten såg ju till det yttre ut som traditionell öppen fiskebåt. Att den hade en lastkapacitet på 400 kilo var ju också en fördel. Dessvärre fanns det då väldigt få Simppur till salu, de var ganska populära. Men jag hittade en i Helsingfors.
Det var inte så enkelt att besikta båten som såldes av en man vid namn Igor. Nylands gränser var stängda för att coronan inte skulle hitta ut, och då jag äntligen kom till Nordsjö, var våren redan långt kommen. Säljaren Igor var en etnisk ryss från Estland. Han tittade runt mig och bakom mig flera gånger innan han tog i hand.
– Är det du som ska köra båten, frågade han misstänksamt.
Det tog en stund att övertyga Igor om att jag inte gömde någon man i bilen som var den riktiga köparen, och när Igor slutligen accepterat att han skulle köpslå med en kvinna, ryckte han på axlarna och mumlade något ohörbart.
Eftermiddagen blev lång. Vi satt i den gamla, men välskötta båten uppe på land, under det uppslagna kapellet i vårsolen, och Igor lade ut texten på knagglig finska. Han berättade sitt livs historia, bland annat hur otroligt bitter han var på Estland som han ansåg hade svikit honom – han hade inte fått något medborgarskap då Estland blev självständigt. Således hade han flyttat till Finland med sin fru och barnen och fått finskt medborgarskap. Igor, som nu var svårt sjuk, hade arbetat som maskinmästare på flera ryska krigsfartyg som hade transporterat kärnvapen uppe i Polarhavet.
– Boom! utropade Igor och skrattade så gommarna syntes - han hade flera guldtänder.
Ur plånboken grävde han fram ett blekt fotografi på en ung man som stod på däcket på ett fartyg som jag glömt namnet på. Nu hade den forna maskinmästaren kört färdigt med sin Simppu som han hade haft som fiskebåt. Men jag misstänker att han nog mest hade pimplat.
Så småningom började Igors historier ta slut och jag försökte undersöka båten så gott jag kunde. Motorn, en 15 hästars Yamaha, förstod jag mig hursomhelst inte på. Jag fick lita på att den fungerade. Båten i sig var gammal, men såg välskött ut.
– Gjord i glasfiber, håller ett kärnvapenkrig. Ingen jävla plast, sa Igor och knackade på skrovet.
Jag köpte båten och körde hem den. Jungfrufärden i Nagu gick inget vidare. Det visade sig att maskinmästaren Igor limmat ihop det trasiga bensinfiltret i stället för att köpa ett nytt. Motorn lade av 200 meter från stranden, och med två blöjbarn i båten, fick vi ro tillbaka. Lättare sagt än gjort i motvind då båten är över 2 meter bred.
Sedan dess har jag och Simpan blivit goda vänner. Hon bär galet mycket last: verktyg, virke, maskiner, terrängcyklar, gamla tanter och sandiga hundar. Till och med en stora hinkar med gräslök har åkt ut till den karga skärgårdslyckan.
Kapellet skalade vädret av redan första sommaren, och dessutom var det i vägen då man skulle ta i land. Nu har jag en avskalad simpa, en långsam bensinsnål dam, med röd mage och havstulpaner på badstegen. Håller ett kärnvapenkrig.
Tuuli Meriläinen