Ett sant hedersuppdrag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag hade den stora äran att delta i hedersvakten vid hjältegravarna under självständighetsdagen och kom faktiskt att ägna en extra tanke åt den 39-årige Karl Julius Salminen vars gravsten jag stod vid.
Tankarna kretsade nog främst kring hur det vardagliga livet såg ut för honom, jag kunde till exempel inte låta bli att googla hans namn och fick faktiskt en träff i släktforskningsdatabasen Geni.com där jag hittade en del information om honom. Bland annat hade han sex barn tillsammans med sin fru Elsa Ottilia Salminen (Mickelsson), hemma från Attu.
Vilka uppoffringar de männsikorna – frivilligt eller ofrivilligt – gjorde för att upprätthålla den självständighet som vi trots allt i all tysthet och utan blodsutgjutelse tillskansade oss den där decembertorsdagen år 1917.
För så är det ju nog, hela Finland 100-jubileumsåret har fått en aningen överdrivet krigsfixerad aura över sig. Inte minst med tanke på att självständighetsproklamationen år 1917 i själva verket skrevs under rätt så fredliga förhållanden och utan större dramatik.
Det var helt enkelt så att det ryska kejsardömet rasade samman i efterdyningarna av den ryska revolutionen och det alltjämt pågående första världskriget.
Tanken om ett självständigt Finland istället för storfurstendömet Finland yttrades offentligt första gången i slutet av mars 1917 – och drygt åtta månader senare hade P-E Svinhufvud undertecknat självständighetsproklamationen den 4 december. Den godkändes av riksdagen två dagar senare, torsdagen den 6 december 1917 med rösterna 100–88.
Inbördeskriget 27.1.1918–15.5.1918 året därpå mellan de vita och de röda som krävde omkring 38 000 dödsoffer var en av de mest otrevliga episoderna i landets historia – både om man ser till de 600 åren som Finland var under den svenska kronan och perioden 1809–1917 som ett autonomt storfurstendöme under Ryssland.
Vinterkriget och fortsättningskriget är däremot de stridigheter som ofta lyfts fram i samband med omnämnandet av Finland 100. Visst, det är antagligen tack vare de insatserna vi har ett av världens bästa skolsystem och generellt sett är välmående.
Men det finns så mycket annat som är värt att uppmärksamma, känns det som. För mig personligen är nog det mest finländska jag kan tänka mig något som fanns redan långt innan självständigheten: nämligen bastun.
Året 2018 är för övrigt Zacharias Topelius jubileumsår och märkesåret för det finländska inbördeskriget. Jag är helt övertygad om att dessa teman inte kommer att figurera ens närapå lika frekvent i medierna. Bra så, för nu räcker det.
Mikael Heinrichs 050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi