En singels barnlängtan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I söndags uppvaktade många sina mammor på morsdag. Det gjorde även jag, och som minsta dagisbarn vet är den bästa morsdagpresenten antingen en spretig teckning eller ett knöligt pyssel med piprensare och okokt pasta. Jag brukar välja teckningen eftersom jag har så svårt för att kasta bort mat.
Morsdagen kan likväl vara en smärtsam dag. En del påminns om de efterlängtade barnen som aldrig kom. Lapsettomien lauantai (ungefär ”Barnlösas lördag”) firas dagen före morsdag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet.
När man föreställer sig ofrivillig barnlöshet, så tror jag de flesta tänker på infertilitet – par som trots år av försök och fertilitetsvård inte lyckas bli gravida eller får upprepade missfall. Det finns även en social barnlöshet som beror på livssituationen. Kroppen kanske är i toppskick, men man lever med en person som inte vill ha barn, eller med en person av samma kön som man själv, eller som i mitt fall, med ingen alls.
Och jag ser verkligen fram emot det knöliga pysslet med piprensare och makaroner om några år.
Det heter så vackert att det finns någon för alla. Man ska sluta leta och vara sig själv så dyker nog den där partnern upp, man måste bara ge det lite tid. Och man ger det tid, massor med tid, tills man börjar inse att tiden snart tar slut. En kvinnas fertilitet lär sjunka efter 30 och störtdyka efter 35, så om hon vill bli mamma kommer det en dag då hon inte har råd att vänta längre. Så vad ska hon göra? Inleda en halvhjärtad relation med en godtrogen man och lämna honom när hon har fått sina barn? Inte särskilt schyst mot honom. Skrapa upp första bästa karl från närmsta kroggolv och släpa hem honom för ett engångsligg? Kanske det funkar för vissa, men själv tycker jag det finns roligare saker att ägna sig åt. Magsjuka till exempel. Är då det enda alternativet att sitta där med sin tomma famn livet ut?
Nej, lyckligtvis inte. Liberal lagstiftning, modern läkarvetenskap och hjälpsamma donatorer (stort tack till dem!) ger singelkvinnor chans att få barn med donerade könsceller. Det är kanske inte riktigt värdigt att dra en parallell till moderna mjölkkor, men principen för befruktning är densamma – frysta spermier tinas upp och sprutas in i livmodern.
Så en dag i höstas visade ägglossningstestet positivt och jag satte mig på bussen för att åka in till en fertilitetsklinik i Åbo. Insemineringen lyckades, och om allt går vägen får även jag kalla mig mamma i sommar. Tiden tog inte slut, och nu har jag ro att vänta på den där mannen fast tills någon bär ut mig från ålderdomshemmet. Och jag ser verkligen fram emot det knöliga pysslet med piprensare och makaroner om några år.