Den jag var i går, den jag är i dag

Idag fyller jag fyrtio år. Fyrtio låter kanske mycket i dina öron, eller så låter det lite. Vad vet jag. Vare sig jag är ung eller gammal är det en sak jag idag inser – nämligen just det, hur lite jag egentligen vet!

Jag hade en vision om att bli en vän som alla kan räkna med. En som har tid, som lyssnar mer än hon pratar, som inte känner avundsjuka, som känner på sig när något är fel.

Vad hände? Jo, livet. Föga anade jag att tidsbrist, trötthet, jobb och för många järn i elden skulle sätta käppar i hjulet. Allt det där som är liv, ni vet.

Jag hade en vision om att ha svar. Att vara en som är påläst och som det osar självförtroende om. En som kan föra fram självsäkra argument i frågor och debatter som berör många.

Föga anade jag att kunskap och erfarenhet faktiskt skulle leda till det motsatta. Och att jag idag skulle förvånas över personer som kan och vet allt. Händer inte livet för dem? tänker jag då avundsjukt.

Jag hade en vision om att jag som mamma skulle se till att mina barn minsann inte skulle få i sig för mycket socker och det där med skärmtid inte skulle vara ett problem hemma hos oss. Vad hände? Jo, livet hände.

Föga anade jag att upp som en sol, och ner som en pannkaka skulle vara så en så träffande beskrivning av mig som förälder. (Men Cloetta lade aldrig av med att tillverka Polly, så en liten del av vårt sockerbehov skyller jag på dem också).

Jag hade en vision om att vara en lärare som sporrar, motiverar, ser och förstår. Vad hände? Jo livet. Föga anade jag att dokumentation, och arbetsgrupper, och att reda ut ofog och problem, och att sitta på möten skulle stjäla det mesta av ens arbetstid. Förlåt mig alla ni finfina ungdomar som jag inte kunde finnas där för! Livet händer er också. Hoppas det behandlar er väl!

Jag hade en vision om att varje dag komma hem till mitt stilrena, välstädade och mysiga hem. Att vara en lycklig harmonisk människa som sover tillräckligt, äter hälsosamt och motionerar på regelbunden basis. Nå, vad hände? Jo, det kan ni säkert ana er till.

Ibland saknar jag den jag var igår. Ibland verkar det nämligen som om hon var en smartare typ än den hon är idag. Men kanske jag imorgon vaknar till ett nytt jag. Kanske det är det fyrtionde året jag förstår vad det är jag håller på med. Eller så fortsätter livet, sådär som det brukar. Vad vet jag.

Det jag vet är att farbror Melker har rätt dock. Livet är det som händer just nu. Och idag tänker jag äta födistårta.

Lotta Dammert

tf rektor, lektor i modersmål och litteratur, Läsväskanaktivist