Barndomsminnen och önskningar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Numera ser jag egentligen bara fram emot julen, som det endast är 28 mornar kvar till från i dag.
Julen är årets bästa tid – den tid då man minns sina nära och samlas med familj och släktingar. I år är situationen en annan, men jag väntar också på den här julen på samma sätt som på vanliga jular.
Från barndomens födelsedagar minns jag också bra att den första snön ofta föll och blev liggande på marken just på min födelsedag. Då var det också kallt, och inte nästan tio grader varmt som i år. För att fira den första snön grävde vi fram skidorna ur förrådet och tillsammans med de jämngamla andra barnen som bodde i samma hus gjorde vi säsongens första skidspår i en närbelägen park.
Som äldre började jag avsky skidåkning, speciellt då jag var i armén, då vi åkte skidor nästan varje dag den vintern då jag var i underofficersskolan i Riihimäki.
Bollplanen i grannskapet spolades för att bli en skridskobana så fort det var möjligt och där åkte vi skridsko med kompisarna och spelade ishockey. Och ishockey spelade vi till sena kvällen – på samma sätt som vi på somrarna spelade fotboll. Då var det inte några dataspel man spelade – sådana fanns ju inte ens.
Kölden störde oss inte alls. Numera känns redan någon köldgrad obehaglig och snö saknar jag inte överhuvudtaget.
Som barn drömde jag inte om en karriär som fotbollsspelare eller om att börja spela i NHL, även om jag som äldre spelade fotboll bland annat i mitt fostrarlag Musan Salama.
I själva verket visste jag inte ens om några sådana karriärvägar på den tiden. Jag drömde om att jag som vuxen skulle bli busschaufför och idrottskommentator. Idrotten hamnade dessutom i bakgrunden då mopeden och flickorna kom in i mitt liv som femtonåring.
Mina barndomskarriärdrömmar har blivit verklighet. Hur många kan säga det? Inte så många. Jag blev idrottskommentator och buss har jag också kört i tusentals kilometrar på de finländska landsvägarna.
Kanske inte riktigt på det sätt som jag drömde om, utan genom att köra turnébussar för rockband – men busschaufför åtminstone för en stund, i alla fall.
Sedan 1987 har jag refererat och kommenterat över 2 000 olika idrottsevenemang i radio och tv och det fortsätter jag med åtminstone tills vidare. Med några år till på nacken funderar jag om det är något som jag ännu drömmer om och som jag skulle vilja göra. Buss har jag kört, sport har jag refererat, barn har jag fått och livet är för tillfället ganska balanserat. Visst skulle det fortfarande vara fint att besöka Kina, som jag av någon anledning drömde om under gymnasietiden att någon gång kunna resa till.
Var det allt? Det får tiden utvisa.
Översättning: Carina Holm