Vad skulle rektor Arne Engström säga?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För den som älskar lite spänning i livet är en tur ner dit ett riktigt äventyr. Och det är ju inte bara själva turen ner som är mödan värd.
När man väl är framme är det lätt hänt att fastna i gamla läroplaner, maskinskrivna årsberättelser och samlade mappar om lärarlöner och skolresor.
Jag fastnar vid Pargas svenska samskolas redogörelse för läsåret 1939–40.
Den 11 september besökte tydligen biskop M. von Bonsdorff skolan och höll morgonandakt. Men samma dag inkallades skolans rektor, Arne Engström, till extra reservövningar eftersom ett världskrig stod för dörren.
Tyskland hade samma morgon börjat krig mot Polen och flera av lektionerna hölls därefter i befolkningsskyddet eller i församlingshemmets skyddsrum efter mörkrets inbrott.
Då kriget mellan Sovjetunionen och Finland brutit ut avbröts skolgången efter tredje lektionen den 1 december.
Det är alltså exakt 80 läsår sedan ett undantagsförhållande har inträffat. 80 läsår sedan en rektor senast har fått styra en skola på distans.
I skrivandets stund sitter jag i en tom skolbyggnad.
Jag saknar myllret av högljudda tonåringar och jag saknar mina kolleger.
Och jag tänker att jag inte skulle ha något alls emot att få sitta ner och dricka en kopp kaffe med rektor Engström.
Han om någon skulle ha kunnat lära oss rektorer något om hur det är att vägleda en hel skola genom ett undantagsförhållande.
Hur det är att styra upp verksamheten utan noggrant utarbetade styrdokument och hur det är att för första gången inte ha en beprövad modell, för vad man bör tänka på, att falla tillbaka på.
Jag undrar om rektor Engström drack sitt kaffe med eller utan mjölk.
Men likväl står de här tomma, kaffekopparna i Sarlinska skolan.
I en brunfläckig tegelbyggnad som för länge sedan har sett sina bästa dagar.
Några ytterväggar pryds av bucklade plåtskivor och får man för sig att öppna ett fönster bör man se till att skydda sig eftersom träet sannolikt murknat och fönstret kan falla ihop.
Men det är en byggnad med pondus och själ.
En byggnad som rektor Engström var mycket stolt över när han inledde ett nytt läsår den 3 september 1956, med inskrivning av 358 elever fördelade på tretton klasser.
I över 60 år har ungdomar lärt sig historia, finska, kärlek, ansvar och liv i det här huset. En era som kanske snart tar slut?
Och skulle jag få möjligheten att dricka en kopp kaffe med rektor Engström skulle jag naturligtvis be honom berätta om hur det är att få inviga ett läsår i en nybyggd skola också.
För som läget nu verkar kanske det också blir en erfarenhet rektor Christa Andersson och jag får vara med om inom loppet av några år.
Det skulle bli en lång kaffepaus.
Månne rektor Engström skulle ha uppskattat en bulla till sitt kaffe också? Det är väl det minsta vi skulle kunna bjuda på i gentjänst för alla dyrbara råd!
En saftig bulla gjord på smör och omtanke. En sån skulle han få!
Lotta Dammert
Biträdande rektor, lektor i modersmål och litteratur samt Läsväskan-aktivist