Sportkolumn: Vid sidolinjen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att tränaren oväntat byttes ut under sommaren var förstås en stor förändring, men sist och slutligen torde det inte ha haft en så stor inverkan på lagets framgång. I och för sig ryktades det under säsongen om att samarbetet mellan spelarna och den aningen eldfängda Brezic inte alltid fungerade som smort. Å andra sidan handlar det om obekräftade rykten som man inte ska ta så stor notis om.
Säsongen inleddes fint med en 27–23 kämpaseger mot en av de tilltänkta huvudkonkurrenterna i ÅIFK – och stämningen var på topp. De övriga huvudkonkurrenterna var Hangö och Atlas. Men Piffen rådde inte på Atlas en enda gång under säsongen och trots att man vann mot Hangö i båda matcherna, spelade man bort sig i och med Atlas-nederlagen och den tandlösa insatsen hemma mot ÅIFK.
I sina bästa stunder spelade Piffens herrar bra handboll, men nivån varierade för mycket enligt vem man mötte. Mot de på förhand sett svårare motståndarna slet man och kämpade man, men mot de viktigaste konkurrenterna – förutom håglösa Hangö – lyckades man inte prestera på topp. Av någon anledning såg spelet tidvis oinspirerat och långsamt ut, trots att Brezic inför säsongen betonade att speltempot skulle öka. Man kan förstås konstatera att det oinspirerade spelet vanligtvis har en bakomliggande orsak.
Två veckor innan grundserien avslutades berättade Brezic om sin önskan att fortsätta som chefstränare och gärna med ett längre kontrakt på fickan än ett år i taget. Efter det hittade dock inte klubbledningen och Brezic en lösning, utan vägarna skiljdes åt precis innan kvalserien körde igång.
Trots segrarna var insatserna i kvalserien inget att hurra för. Det viktigaste var förstås att säkra ligaplatsen för egen maskin och enligt uppgifter är det nya vindar som gäller inför nästa säsong. Det ska bli intressant att se hurudana vindar det blir, eller blir det stiltje?
översättning Mikael Heinrichs