Ledarskap och soloåkning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att det krävs struktur och feedback är några självklarheter, men minst lika självklart är det faktum att en chef är en chef av just den orsaken att det sist och slutligen är chefen som bär det yttersta ansvaret.
Chefen har lön för det, förutsatt att chefen inte är företagare och på det viset bär det yttersta ansvaret.
Pargas stads tekniska chef Ted Bergman konstaterade i en intervju kring anställningsprocessen för en byggherre till staden att ansvar inte kan köpas in utifrån, utan det ska finnas i de egna leden. Därför vill man på staden ha en ansvarig byggherre som övervakar och ser till att allt går rätt till på de byggen som staden ansvarar för.
Nu har ju en utomstående granskande myndighet – Regionförvaltningsverket – bland annat övervakat stadens socialsektor och kommit fram till att allt inte riktigt gått rätt till.
Då det går dåligt för ett idrottslag brukar det oftast gå så att det är tränaren, det vill säga chefen, som får gå. Det är sällan hela laget byts ut, men visst kan det hända sig att någon eller några spelare får gå helt enkelt av den orsaken att de inte kan följa de gemensamma spelreglerna. Ibland tillåts en hel del soloåkning och divafasoner oberoende, särskilt om spelaren i fråga är särskilt talangfull eller innehar någon särskilt värdefull egenskap.
Men då handlar det om fotboll, ishockey eller någon annan idrottsgren. Nu handlar det om något helt annat – nämligen människors liv i dag och i framtiden. Inom socialsektorn kan man inte tillåta någon form av soloåkning eller särskilda privilegier, utan här – precis som inom sjukvården, räddningsväsendet och poliskåren för att nämna några branscher – gäller det att hålla sig till de spelregler som finns.
Det finns nämligen en riktigt bra orsak till att de finns.
Det som just nu ser ut att hända i Pargas känns däremot aningen bakvänt. Det är politiker och politiska grupperingar som nu går ut och tar skulden för chefernas – alltså tjänstemännens – räkning. Riktigt varför folkvalda lekmannapolitiker – som oftast har ett helt vanligt jobb som sin huvudsakliga sysselsättning – ska ta skulden här förstår jag inte.
Särskilt då det finns sådana som faktiskt har betalt för att ta ansvar.
Mikael Heinrichs 050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi