Storhetsvansinne – eller välkomna visioner?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För de sistnämndas del hann man dock snabbt tillägga att det ingalunda är sannolikt att man förverkligar några som helst planer – men de övriga planerna är faktiskt gjorda på fullaste allvar.
”Storhetsvansinne!”, ”fullständiga utopier!”, ”de där visionerna blir det då aldrig någonting av!”, ”på sin höjd får de till stånd ett åldringshem!”. De bittra, alltigenom pessimistiska kommentarerna dök upp i rask takt.
Å andra sidan blir det minst lika bittra och uttråkade kommentarer om man aldrig hade presenterat några som helst utvecklingsvisioner och -planer. ”Stillastående!”, ”vi trampar alltid på stället!”.
Utan någon som helst sorts visioner kan man inte heller förvänta sig någon utveckling eller diskussion om viktiga saker. Visst, det kan mycket väl vara att en del av visionerna och planerna är fullständigt utopistiska, men oberoende är de bättre än plan b – en fullständig tystnad. Nu har man åtminstone något att snacka om, något att debattera, något att bli bitter över.
Någon måste våga öppna för diskussion. Efter det är det självklart också diskussionsöppnarens ansvar att fortsätta dialogen, att ta vara på kommentarer och utvecklingsförslag – och också kritik. Gör man inte det är man inte heller helhjärtat inne i en diskussion.
Jag har aldrig förstått varför man inom vissa kretsar verkar vara rädd för den här typen av diskussionsöppningar. Vare sig det sedan är i Pargas eller Hangö – det kvittar.
Olyckskorparna kraxar om storhetsvansinne. Men är det då faktiskt bättre att bara hålla käft och inte ens visionera?
Mikael Heinrichs 050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi