Fåglar inne och ute

Målningarna är otroligt detaljrika. Varje fjäder och minsta dun är verklighetstroget avbildade, det är ju klart eftersom de är målade efter levande modell, eller tvärtom, fåglarna är ofta målade efter modeller som konstnärerna själva skjutit, färgerna ändrar redan på två timmar ansåg de! De nöjde sig inte med att måla efter museernas uppstoppade fåglar och det förstår man. De fåglar jag sett i olika museer och skolsamlingar har oftast mist sin fräschör så att det till och med är svårt att se vilken art det är fråga om.

Jag har också skjutit en fågel! När jag var tio år hade jag gjort en fin slangbella. Så klart kallade jag den inte slangbella, utan det var en ”gumisprätto”.

Med den sköt jag stenar mot isolatorerna i elstolpar, men till min besvikelse träffade jag aldrig. Så råkade en gulsparv komma och sätta sig på elledningen och det var en frestelse jag inte kunde motstå. Jag siktade och sköt och gulsparven föll ned stendöd. Jag tog den i min hand och kände att den var varm, huvudet hängde och en blodsdroppe sipprade fram ur näbben. Jag blev otroligt lessen och skämdes och efter det sköt jag aldrig mer på fåglar.

Då jag går omkring i Ateneum och betraktar bröderna von Wrights fågelmålningar börjar jag helt spontant jämföra med illustrationerna i den fågelbok, ”Fågelguiden” med bilder av Killian Mullarney, som jag använder nästan dagligen. Det är ingen orättvis jämförelse, bröderna Magnus och Wilhelm von Wright illustrerade som beställningsarbete storverket ”Svenska Foglar” och Magnus von Wright gav ut ett trehundrasidigt verk ”Finlands Foglar” år 1859 och andra delen år 1873.

Bröderna von Wrights tavlor är porträtt av fåglar utan att framhäva de kännetecken som är viktiga för artbestämning. Fågeln avbildas ofta i dramatiska situationer, just när den fångar ett byte eller kämpar om honornas gunst. Killian Mullarneys teckningar däremot är helt neutrala. De grundar sig på skisser gjorda i naturen och på studier av tiotals fågelskinn i museer. På det sättet har de detaljer som är viktiga för artbestämning utkristalliserats i bilderna.

Då jag var 15 år ville mina kamrater ha mig med på en fågelutflykt. Jag hade varken kikare eller fågelbok men jag fick låna en kikare. Det var i början av maj och i en havsvik, där isen gått, hade många änder samlats. Där fanns bläsand, stjärtand, krickor, vanliga gräsänder, storskrakar och knipor. En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag blev helt andlös då jag hos änderna såg alla de artkännetecken som fanns beskrivna i kamraternas fågelbok!

Upplevelsen var omvälvande! Det var då jag blev fågelskådare!

Trots att bröderna von Wrights fåglar är helt fantastiska, blir jag ändå inte på samma sätt euforisk när jag betraktar dem, som då jag lärde mig känna igen änderna vid Lysarholmsviken i Jakobstad!

Kari Penttinen biolog, f.d. rektor för fiskeriskolan