Tankar om närvårdarens yrkesstolthet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag efterlyser mer uppskattning för närvårdaryrket. Jag vill inte ta bort något från sjukskötarna, men skriver det här ur närvårdarsynvinkel.
En närvårdare borde kunna det som hör till läroplanen, det vill säga som är krav på kompetens.
Man måste kunna ta emot läkarens direktiv och uppmaningar, skriva en rapport om det som har hänt under det egna arbetspasset, ta ansvar för sina egna handlingar samt märka om någon behöver hjälp eller är i nöd
Jag tycker att det är fel att någon som inte kan skriva en begriplig mening på sitt modersmål blir godkänd i yrkesexamen.
Att skriftligt rapportera och ha kontakt åt olika håll är en del av vardagen.
På vilket sätt hjälper exempelvis dagsrapporter vars innehåll ingen begriper följande skifte? Det är tråkigt om de anhöriga eller avdelningens läkare vill ha information om hur patienten eller den anhöriga mår.
De som har ett svagt språk borde definitivt styras till en språkkurs innan de kan bli färdiga. Annars finns risken för missförstånd och feltolkningar av direktiv och en bristande kommunikation med patienten.
Här vid kusten behövs båda de inhemska språken och då borde det inte räcka för att bli godkänd att du är närvarande på lektionerna i finska om du inte ens kan presentera dig på finska.
Kraven på språkkunskap borde bli striktare.
Också ärlighet och empatisk förmåga är absoluta förutsättningar.
En person som bevisligen ljuger om hälsan eller välbefinnandet hos försvarslösa patienter eller boende, och därmed lämnar sådant ogjort som borde göras men säger att man har gjort det, har en dålig arbetsmoral och liten respekt för människor.
Det samma gäller om man börjar försvara sitt eget agerande innan man kollar hur patienten som har ramlat ur sin rullstol mår.
Det är två skilda saker att lära sig anatomi, sjukdomsnamn och symptom samt matematik utantill, och att utöver det också till sin natur vara lämplig för patient- eller teamarbete och kunna anpassa det man har lärt sig till olika situationer.
Vi har diskuterat det här med kolleger och med andra som jobbar inom samma bransch samt med en hel utbildningsgrupp för utvärdering.
De här sakerna borde tas mer i beaktande i skolorna och på praktikplatserna. Någon som ska vårda andra kan inte vara tvingad till det av TE-byrån eller att man studerar till närvårdare ”eftersom det är så lätt och jag inte annars vet vad jag ska göra”.
Lite yrkesstolthet och ambition behövs både bland de studerande och utbildningsanstalterna. Jag tycker att vi närvårdare gör ett värdefullt arbete.
Eija Holopainen
Närvårdare, som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar
Översättning: Carina Holm