Tack och hej!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det känns vemodigt att skriva den här spalten den här gången. Det är ett avsked jag skriver.
Efter ett par arbetsdagar jobbar jag för Åbo Underrättelser med skrivbordet i Åbo. Arbetsgivaren är densamma, Förlags Ab Sydvästkusten.
Åren med Pargas Kungörelser blev kanske fler än vad de från början tänktes, mitt uppdrag var att ”utveckla produkten” och sedan återvända till ÅU.
Men så var det också ännu häftigare än vad jag kunde tänka mig att jobba med en produkt som PK. Den förkortningen hade tagits i bruk i sidhuvudet redan innan jag började 2010, men jag fick snart lära sig att svara Pargas Kungööörelser i telefon om den äldre generationen skulle veta att de hade ringt rätt.
Att lära sig säga PK på Pargasvis var långt ifrån det enda som avvek från mina tidigare mediejobb.
Att leda den här redaktionen skulle betyda att leda sig själv och en kollega, medan det bredare kollegium vi kan tala om i PK:s fall är läsarna, Pargasborna själva.
Det är en ”redaktion” som det har varit väldigt roligt att jobba ihop med, även om det är omöjligt att förutsäga om ”redaktionen” tänker ha en flitigare eller lamare arbetsvecka – kommer det mycket post utifrån eller ingenting?
Pargasbornas inställning till den är trots allt det som har gett mig allra mest arbetsmotivation – i kombination med arbetsfördelen att få träffa så många, göra intervjuer, fotografera och redigera.
Det känns som om tidningen verkligen är en del av sitt samhälle, som om den angick alla. Redan det, att den har 4600 prenumeranter på en ort där det bor omkring 12 000 personer (vi talar gamla Pargas) är fina siffror i mediebranschen år 2015.
Också lilla PK har skapat sina webbnätverk under de gångna åren, men vi har bara lite nosat på den digitala världen ännu.
PK:s Facebookkonto öppnades 2012, då tidningen firade 100 år med många slags evenemang på lokal nivå. Webbsajten har nyligen omarbetats och tar sina första steg, tidningen övergick till morgondistribution häromveckan.
Förändringarna möter oss på många plan – men fortfarande uppskattar Pargasborna sin över 100-åriga produkt.
När den finlandssvenska journalisterna samlas till seminariet Mediespråk i Vasa den här helgen erinrar jag mig en rubrik i Hufvudstadsbladet efter fjolårets Mediaspråk (det infaller i slutet av januari). Husis toppade en sida med rubriken: Papperstidningen dör inte på en torsdag.
Rubriken syftade på ett uttalande av Jonas Bladh, chefredaktör för Nya Åland. Han tyckte att tidningarna upprepat själva talar om dödsdomen för pappersprodukterna, i stället för att inse att även om pappret blir en mer sällsynt och nischad produkt i framtiden, kunde mediehusen ägna sin energi och rubriksättning åt digitala innovationer.
Att det finns andra små lokaltidningar där läsarna troget hängt med läser jag i fackförbundets tidning Journalisti.
Där beskrivs ”besynnerligheten” Ylä-Karjala – en papperstidning som prenumeranterna vägrar överge, trots att dess webb ännu är så gott som obefintlig och trots att deras e-tidning lanseras först i år.
Förklaringen? Det lokala är så lokalt att man inte hänger med i lokalsamhället om man inte har den.