Puppan som blir en fjäril

Efter en lång väntan börjar det småningom knaka lite i puppans grå och tråkiga skal.

Efter att ha tillbringat hela långa våren mer eller mindre i mörker och i en egen kokong, dit ingen obehörig har tillträde, börjar det vara dags att ta sig ur det trånga, men ack så skyddande skalet.

Det känns nästan lite skrämmande.

Vi visste inte vad det innebar när vi utan att ha bett om det blev instoppade i en puppa – utan att fått tid på oss att vidta några större förberedelser.

En dag stod skoleleven på tamburgolvet med en ryggsäck som bågnade av pulpetens alla skolböcker och en Chromebook.

Följande dag började distansskolan och butikshyllorna hade tömts.

Våra tillhåll har sett lite olika ut. En del har haft familjepuppor, där man har fått anstränga sig för att inte trampa på någons ömma tår och där de egna känselspröten för andras behov har satts på prov.

Ibland har det blivit ganska trångt.

I andra puppor har man längtat efter sällskap, då man har varit nästan helt isolerad i flera veckor.

Det har varit ganska ledsamt och framför allt mycket, mycket ensamt.

Framför sig har man sett hur alla andra har svävat omkring i färgglad prakt. Men faktum är att den här gångna våren har färgprakten nog varit lite blek och avslagen för de allra flesta.

Men nu är det snart sommar och det har blivit dags att försiktigt, försiktigt spräcka puppskalet för att aningen yrvaket ta sig ut i verkligheten igen.

Det är en annan verklighet nu, det ska inte förnekas.

Men också den här gången förväntas vi anpassa oss, när vi med viss ängslan sticker ut våra vinterbleka ansikten och tunna ben, som har varit inknölade i slitna hemmabyxor så länge.

När det var som mörkast tänkte vi kanske på plommonblom.

Vi såg för oss hur vi, som rusiga myror, skulle trycka in både huvud och mellankropp djupt in i blomman för att bara suga i oss av den söta och lockande nektarn.

Det skulle vi verkligen unna oss efter en så lång instängd tid!

Nu blommar plommonträden och det har blivit dags för alla instängda fjärilar att försiktigt veckla ut sina vingar igen för att pröva dem utanför puppans skyddande skal.

Ska de bära efter en så lång tid?

Kan vi överhuvudtaget flyga igen?

Smakar nektarn så sött som vi föreställde oss att den skulle göra?

I allt det nygamla som nu lockar oss efter vår instängda tillvaro så får vi trots allt komma ihåg att fjärilar är sköra varelser med bräckliga vingar.

Därför får vi pröva oss fram. Flyga en liten runda först, innan vi tar en lite längre tur. Hålla avstånd till andra fjärilar, både till de försiktiga och till de mer framfusiga.

Vi får komma ihåg att putsa framfötterna noga, för att upprätthålla vår flygförmåga.

Vi får värna om våra färggranna vingar när vi äntligen kan breda ut dem igen i solens sken.

För den som en gång har blivit utsläppt ur sin puppa vill helst inte bli instoppad i den igen.