Som man bäddar får man ligga?

Livet ska levas långt och brett. Det är väl allas önskan, mycket ligger i egna händer men absolut inte allt.

I kristiderna vi genomlever kommer både livet och döden närmare.

Vi frossar i siffror på arbetslösa och utslagna, på smittade och döda. Allt är lite overkligt men ändå högst reellt.

När dagens höjdpunkt blir att gå ut med soppåsen och när man ser fram emot städningen i garaget nästa måndag är livet inte längre så brett utan faktiskt ganska smalt.

Men följer man myndigheternas anvisningar, och det ska man ju göra, så kan det bli lite tråkigt.

Man drömmer om friheten att gå till Nathalie på kaffe, att sitta med barnbarnet i famnen, att träffa vänner kring en god middag – isolation är ingenting man längtat efter.

Men som man bäddar får man ligga.

Barnbarnen leker på lite avstånd ute på gården, vännerna sitter några stolar bort eller på skärmen för dem som vill umgås virtuellt.

Skogen och stigen finns där för promenaden och golfbanan är i toppskick.

Valmöjligheterna för de uppegående är fortfarande väldigt många – så upp och hoppa!

Som sagt, som man bäddar får man ligga. Men om man inte själv får eller kan sköta bäddandet?

Om arbetet och utkomsten försvunnit, var ska man då trygga sin vardag och planera sin framtid?

Balansgången som vår regering måste gå är svår – mycket svår. När och hur öppna samhället?

Vilka åtgärder är nödvändiga och vilka har effekt?

Allt handlar om sannolikheter och statistik fastän regeringen och vi alla vet att det i slutändan handlar om enskilda människors liv och livssituation, alla är olika, vill olika, kan olika.

Som alltid finns det många ljuspunkter i skymningen. Tid för familjen, tid att tänka efter och dra av på takten, frivilligt eller ofrivilligt digiskutt som ger ökad kompetens att möta framtidens samhälle och mycket mer.

De allra flesta klarar av den förändrade vardagen utan större problem. De eller vi har ett stort ansvar att ställa upp för dem som fått problem och som får arbeta hårt i första linjen.

Håller vi ekonomins hjul i rullning, stöder vi och uppmuntrar dem som sliter i vården, tar vi vårt ansvar för andra och oss själva klarar vi det här gemensamma projektet riktigt bra.

En grupp som får ligga som andra bäddar är samhällets äldsta, de som byggt landet åt oss efter långt värre tider.

Statistikern och tänkaren Osmo Soininvaara har på ett krasst sätt målat en bild av situationen för dagens äldsta.

Statistiskt lever vi våra två sista år i äldreboende, i intensifierad hemvård och på sjukhus.

Med en så effektiv broms som vi nu har på pandemin kan det ta ett år, kanske lite mer eller mindre, innan isoleringen av äldre kan upphöra.

Faran är att man tillbringar sin sista tid i livet utan nära kontakt till de närmaste och käraste. Tråkigt – nästan omänskligt!

Tror många hellre tagit en risk för lite kortare liv för att få uppleva värme och närhet den sista tiden.

Här finns plats för flera lösningar.

Möjligheter att så riskfritt som möjligt få umgås med familj och vänner. Utomhus på platser dit man blir förd och hämtad. Stunder i rena utrymmen med skyddsglas och medhavt kaffe till Roberts bullar.

Kanske utvalda personer med utvidgad rätt att besöka de äldre, någon man litar på och vill träffa.

Det finns en stor beställning på nya tankar och handling och lyckligtvis har vi de senaste dagarna fått flera av dem, myndigheterna uppmanar oss att komma med initiativ. Bra – håll ångan uppe!

Vi är bra på att förlänga livet också i pandemitider. Vi kan och måste också bli bättre på att bredda livet, att ge det innehåll också de sista åren. Människan är ingen maskin.

Folke Öhman

Tidigare stadsdirektör i Pargas