Frivillig räddningstjänst 20 år i Pargas

Överkommissarie Kenneth Ramström och John Lassus var med redan då det begav sig för tjugo år sedan, Ramström som polisens representant och Lassus som den som axlade ansvaret som ordförande för lokalorganisationen.

Linda Nummelin är däremot ny ordförande för den frivilliga räddningstjänsten, eller VaPePa från finskans Vapaaehtoinen pelastuspalvelu, i Pargas.

VaPePa är en sammanslutning av 50 organisationer som koordineras av Finlands Röda Kors. Frivilliga räddningstjänstens uppdrag är att stöda myndigheterna vid behov.

Nummelin och Nagubon Roger Öhman är två av de sex medlemmarna i ledningsgruppen som koordinerar verksamheten och ansvarar för jourtelefonen.

Med alla föreningar som gett frivilliga räddningstjänsten sina larmkort räknar hon med att man på relativt kort tid kan skicka ut ett hundratal personer på till exempel efterspaningsuppdrag.

Den frivilliga räddningstjänsten har trots sina tjugo år på nacken i Pargas längre anor än så. Paraplyorganisationen grundades 1964 och redan på 1970-talet gjorde man ett försök att grunda verksamhet i Pargas.

– Den verksamheten blev inte särskilt långvarig på grund av ledarbrist, men från 1996 fram till 2007 hölls verksamheten på en god nivå, men efter det var det igen en paus fram till 2013, berättar Lassus.

Det var egentligen inte alls meningen att han skulle bli ordförande 1996, men så gick det i alla fall.

– Jag minns att vi hade ett par tragiska försvinnanden i Pargas 1995 som kanske blev ett slags väckarklocka för den här verksamheten. Fredrik Geisor höll ett informationsmöte och sedan föll ansvaret på mig av en slump och jag blev mera engagerad än jag egentligen hade tänkt mig, säger Lassus som själv gick en efterspaningsutbildarkurs kring millennieskiftet då det rådde stor brist på svenskspråkiga utbildare.

Nummelin erkänner att hon delvis är skyldig till att räddningstjänsten fick en nytändning i Pargas 2013.

– Jag var med i FRK:s ungdomsverksamhet och hade mycket med Stig Hågensen att göra via det. Sedan fick jag pushat att VaPePa behövs här i trakten och att jag vill med. Efter några träffar hade vi samlat mera och mera folk, säger Nummelin som vid årsskiftet tog över ordförandeskapet av Hågensen.

– Vi är inte så omtalade men då det är uppdrag så finns det alltid många som ställer upp. Då vi varit mera synliga i medierna, har intresset också varit större den senaste tiden, säger Nummelin.

Så här går ett larm till:

Orienterare och jägare hör till nyckelpersonerna särskilt vid efterspaningar. Kart- och lokalkännedom är a och o trots att det finns massvis med olika tekniska hjälpmedel som man inte ens kunde drömma om 1996, än mindre på 1970-talet.

– Det intressanta är att oberoende av den tekniska utvecklingen med värmekameror, helikoptrar och annat som faktiskt finns i dag är människorna som går ute i skogen oersättliga trots det. Det finns många hjälpmedel, men inget ersätter efterspaningsgrupperna, påminner Ramström.

Inom kort ska ett nytt larmsystem, OHTO, tas i bruk också i våra trakter. Det underlättar sammankallandet av larmgrupperna, vilket i dag ännu sker per sms. Med det nya systemet kan man via datorn välja vilka grupper man larmar och försnabba processen samt rikta den effektivare.

– Då ska man komma ihåg att 1996 hade inte alla mobiltelefoner, utan det var trådtelefoner som gällde och man hamnade ringa upp alla, påminner Lassus.

Kartorna var likaså ett problem på den tiden medan man nu alltid har kartor tillgängliga på datorer och smarttelefoner.

– Det finns många verktyg som underlättar verksamheten, gps är vardag och med hjälp av olika program kan grupper i skogen skicka bilder på fynd med exakta positioner, säger Öhman.

Ledningsgruppen träffas en gång i månaden men skulle gärna träffa de som jobbar på fältet också oftare – men det är en tudelad historia. Ingen vill förstås att larmet ska gå, men å andra sidan ...

Förutom efterspaningsuppdrag kan frivilliga räddningstjänsten kopplas in också då större områden behöver evakueras eller om det behövs röjningshjälp efter olyckor. De frivilliga ska kunna förhålla sig professionellt till uppdraget.

– Alla inom räddningstjänsten har tystnadsplikt beträffande uppdragen, påminner Lassus.

Utbildningen är en väsentlig del av helheten och snabbutbildning ordnas också vid behov på plats.

Då grupperna är ute i terrängen på uppdrag är det viktigt att också underhållet fungerar. Kaffe och smörgåsar för efterspanarna gör att de orkar hålla igång.

– I Pargas och Nagu har vi Marthorna som hjälper till med trakteringen och räddningstjänsten har avtal med mataffärer både i Pargas och Nagu, säger Öhman.

En liten ekonomisk ersättning betalas till FRK som administrerar verksamheten. Ersättningen kanaliseras sedan till de lokala räddningstjänstgrupperna och används till material som behövs för att upprätthålla verksamheten. Ersättningar för direkta kostnader till de som deltar i uppdragen utbetalas enligt ansökan.

– Allt fungerar alltså helt och hållet på frivillig basis, påpekar Nummelin och säger att det att man är med på en larmlista inte betyder inte att man måste delta, man kan alltid tacka nej.

Som namnet säger handlar det om en frivillig verksamhet.

Mikael Heinrichs

050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi