Goda grannar

En sen kväll för sex år sedan, när jag var nyinflyttad i Åbo, ringde det på dörren. Utanför stod en ganska påstruken man i 60-årsåldern. Låt oss kalla honom Pena. Han slängde fram handen, presenterade sig på sluddrig åbofinska och önskade mig välkommen till grannskapet. ”Schka vi enasch om att vara goda grannar?” föreslog han, och jag kunde ju inte neka så vi skakade hand på det.

Pena var ofta ute på gården, så det blev en vana för mig att stanna till och byta några ord med honom. Han hade inte besvärande många tänder kvar i munnen och ansträngde sig inte det minsta för att göra sin finska dialekt begriplig för finlandssvenska öron, så det var inte helt lätt att uppfatta vad han sade; inte ens de gånger han var någorlunda nykter.

Ibland avbröt han sig mitt i en utläggning, plirade hemlighetsfullt åt sidorna och smusslade fram en kossuflaska ur innerfickan. ”Schka du ha?” När jag artigt avböjde ryckte han på axlarna, tog en klunk, släppte en högljudd fjärt och fortsatte sin utläggning som jag inte längre hängde med i, men det handlade visst om någon gammal oförrätt med en tant och en garageport.

Pena var kanske inte urtypen för Den Goda Grannen, men han var den dittills enda som ringt på dörren och hälsat mig välkommen till grannskapet.

Pena hade utnämnt sig själv till gårdskarl och kände ett stort ansvar för allt som pågick i husbolaget. När sotaren var på besök i min lägenhet och jag satt och väntade vid köksbordet, ljöd plötsligt en välbekant stämma genom rummet: ”MMMMORO!”

Det var Pena som hade släppt in sig själv och nu med expertmin stod och övervakade arbetet. Munnen gick i ett. Vid ett tillfälle vände han sig till sotaren och sade: ”Vet du Karin här, min granne, hon är KONSCHTNÄR! Jag har ett vykort med kycklingar på schom hon har gjort!” Hans ögon lyste av stolthet. Jag fullkomligen smalt och ville bara nypa honom i kinderna och rufsa honom i skägget.

När sotningen var klar och de båda herrarna var på väg ut, vände sig sotaren om mot mig och viskade ursäktande: ”Han har hängt efter mig hela dan! Han får egentligen inte gå in i andras lägenheter, men det går liksom inte att hejda honom!” Klart det inte gick; Pena måste ju vara med och kontrollera att allt gick rätt till när det för en gångs skull Hände Något i husbolaget.

När jag så i våras berättade för Pena att jag skulle flytta tillbaka till Pargas, visade det sig att även han skulle flytta hem, till Aura. Hans flyttlass gick en vecka före mitt och det innebar slutet på en oväntat varm vänskap. Pena var kanske inte urtypen för Den Goda Grannen, men han var den dittills enda som ringt på dörren och hälsat mig välkommen till grannskapet.

Karin Holmström

Pargasbördig agrolog som blev illustratör