Parexit – endast på resande fot

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Jag har aldrig varit någon stor vän av solsemestrar. Senast jag åkte till södern var någon gång på 90-talet då jag åkte till Kanarieöarna tillsammans med ett fotbollslag efter säsongen. Men inte heller den resan kan klassas som semester – det handlade nog om något helt annat. Vissa av mina vänner har ett klart behov av att åka till sydligare breddgrader en eller ett par gånger i året. Jag förstår det inte. Jag kan helt enkelt inte se mig sittande på en uteservering i södern bara ”för att”. Nej, det är nog inte för mig.

Jag är en vän av stadssemestrar, om ens det. I själva verket har också de resorna på ett eller annat sätt haft någon koppling till arbete. Antingen har det handlat om resor till Champions League-fotbollsmatcher i Tyskland, Holland, England, Ungern, Sverige eller nåt liknande. Tidigare var det jobbet inom musikbranschen som förde mig till London, som jag besökt åtminstone ett femtiotal gånger. Under ”de bästa åren” blev det fyra eller fem resor på ett kalenderår. I och för sig berodde det också på att min bästa kompis Ossi (vila i frid) bodde där och jag är gudfar till hans son Ralph.

London är det stället jag emellanåt kan känna ett behov av att besöka. I och för sig blir det om några veckor tre år sedan jag senast var där, men i alla fall. Jag har någon gång konstaterat att jag antagligen var britt i mitt förra liv, eftersom jag tycker väldigt mycket om den brittiska livsstilen – och självklart också brittisk öl och pubkultur. Jag har under årens lopp fått många goda vänner i England och här kommer vi också till kolumnens rubrik som förstås är ett derivat av brexit.

För några dagar sedan skrev Maija Palmer i Turun Sanomat om hur vänskapen med en bekant familj i och med brexit har förändrats. Jag har faktiskt märkt av samma sak då jag varit i kontakt med mina brittiska vänner. En del av dem är inbitet av den åsikten, att brexit och ett utträde ur det genomkorrumperade EU är den enda rätta lösningen – medan andra anser att man absolut borde frångå brexitplanerna. Jag minns ännu hur upprörd min gudson var 2016, då resultatet i folkomröstningen klarnade och britterna röstade för brexit. I ärlighetens namn ska jag erkänna att också jag var chockerad. Efter att jag följt med brexit-velandet är jag inte längre lika övertygad om att jag varit britt i mitt tidigare liv.

I själva verket hade också Pargas – eller på den tiden Väståbolands stad – också sin egen parexit-soppa. Lyckligtvis valde man efter omröstning att ta tillbaka namnet ”Pargas”, om även med Nagu kommuns tidigare vapen. Också då delades åsikterna rätt tvärt, men vi har klarat oss och bor fortfarande i Pargas med kommundelarna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö. Vi använder fortfarande de här ortnamnen. Kanske britterna kunde ta efter oss Pargasbor som drog oss ur parexit. Man kunde göra samma sak med brexit.

Timo Järvenpää 0400-242 131/timo.jarvenpaa@aumedia.fi översättning Mikael Heinrichs