En samlares bekännelser
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ja, egentligen det mesta man kan tänkas samla på. Och det mesta finns dessutom kvar. Någonstans. Trots fyra flyttar under de senaste tolv åren.
Av förekommen anledning har jag fått bekanta mig med inhemsk design i form av bland annat Arabia, Iittala, Notsjö och Kupittaan savi med flera under den senaste tiden – och faktiskt fattat ett visst intresse också för de här föremålen.
För det mesta handlar det om helt vanliga bruksföremål: dricksglas, kaffeserviser och keramik av olika slag. Jag har googlat, bläddrat i kataloger och konsulterat andra samlare främst för att identifiera vad olika mönster och modeller heter – samt förstås kolla upp värdet på olika föremål.
Samtidigt har jag märkt att mina sökningar ger upphov till webbannonser för olika samlargemenskaper och försäljningssidor som jag aldrig känt till att ens existerar. Främst för att jag inte haft någon som helst form av intresse för dem. Men nu dyker de upp där oaktat.
Att det hela varit lärorikt är en underdrift av rang. Det är faktiskt rätt så fascinerande att bekanta sig med olika formgivares skapelser och att kunna tidbestämma en viss servis rätt så enkelt baserat på en stämpel och några initialer.
Jag har dessutom märkt att jag nästan instinktivt lyfter på varje kaffekopp eller vas jag stöter på, bara för att få bekräftat för mig att det till exempel handlar om Arabias produktion mellan åren 1932 och 1949 med Kurt Ekholm som formgivare eller Svea Granlund som designat mönstret.
Jag har ingen aning om det ens är nyttigt att känna till sådana saker, men av någon outgrundlig orsak vaknar samlarivern och den nästan omättliga informationshungern till liv hos mig.
Prylar kan man aldrig ha för mycket av, åtminstone inte tills man formligen drunknar i dem. Sade någon Konmari? Tror inte det.
Juthbacka nästa, antar jag. Eller kanske det finns bättre ställen att fynda på?
Mikael Heinrichs 050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi