Måste man oroa sig?

Det ligger i min natur att vara orolig. Jag oroar mig för allt för säkerhets skull, eftersom jag då föreställer mig att det inte ska dyka upp otrevliga överraskningar.

Givetvis dyker det ibland upp saker, som jag inte kunde ha föreställt mig och därmed inte heller oroat mig för.

Min lista över saker som jag oroar mig över är lång. Bland annat oroar jag mig för:

– Mina närståendes välmående. Då det sker en olycka ringer jag alltid de som kan ha befunnit sig i närheten för att kolla att de är okej. Ja, så är det. Är jag neurotisk, eller gör alla andra också så här?

– Då jag ska på resa oroar jag mig för att jag inte ska komma ihåg att packa allt jag behöver. Jag skulle alltid vilja börja packa en vecka på förhand, så att jag kan ha väskan framme och slänga in saker i den efterhand. Det roade alltid min pappa. Han packar i en kasse kvällen innan. Men… En gång glömde han passet hemma, och tvingades ansöka om ett tillfälligt pass vid flygplatsen.

– Jag arbetar i tre olika arbetsskift, och efter kvälls- och natturerna är jag alltid orolig för att jag inte ska vakna i tid till morgonskiftet. Följden av det är att jag vaknar fem gånger om natten för att kolla vad klockan är, och är mycket trött.

– Då jag har en tentamen framför mig oroar jag mig för att jag inte sätter tillräckligt med tid på att läsa till den, och huruvida jag ska kunna koncentrera mig.

– Det säljs färdigkokta och färdigskalade potatisar i butiken, inpackade i plast. Jag vet inte om jag ska vara orolig för de som har utvecklat den här idén, eller för de som eventuellt köper produkten.

Det här är bara några exempel på saker jag oroar mig för. Det finns inte tillräckligt med spalter i tidningen för att få med allt.

Man hittar alltid något att oroa sig för, bara man anstränger sig lite. Jag är redan mästare i ämnet, så för mig löper det smidigt. Suck.

Här kan jag dra en smidig åsnebrygga till tv-programmet ”Pitääkö olla huolissaan”. Det är enligt mig ett av de bästa programmen som produceras i dag. Det känns åtminstone så, av någon anledning.

Ibland verkar programgästerna vara både torra och sakna humor, men i takt med att programmet framskrider inser jag att de är riktigt fiffiga.

Och jag måste erkänna att jag är ganska avundsjuk på Jenni Pääskysaaris jobb. Förutom ovan nämnda program är hon med i ”Pop’n’roll” och ”Vedetään hatusta”. Programmen baserar sig på humor och roliga och smarta personer är med i dem. Man får alltid skratta, och Jenni får säkert leva ett långt liv. Henne oroar jag mig inte för.

Eija Holopainen översättning Annina Suominen