Sten, sax, påse

Då jag på våren besökte Lettland med barnen var resans absoluta höjdpunkt de långa sandstränderna som de baltiska länderna välsignats med. Vi bodde på en plats som hette Lauči, ett gammalt fiskeläge vid kusten och med bara några steg från vår veranda kunde vi nå den underbara potatismjölsliknande sanden. Alldeles intill fiskeläget, mitt på stranden, fanns det ett skyddat naturobjekt: en stenbumling som vill minnas var drygt två meter hög, två meter bred och lika djup. En stor skylt informerade allmänheten om den märkvärdiga stenen som, på den platsen, onekligen var ensam av sin sort. Stenen var inte större än att barnen lätt kunde kliva upp på den och under förtjusta skrik hoppa ner igen. På den finska sidan skulle denna rapakivi-bumling ha varit en i raden av bumlingar och inget vi ens skulle ha lagt märke till. Men här tog passerande turister bilder av stenen med havet i bakgrunden.

Det är faktiskt först i sommar som jag insett att de klippor och stenar vi i Finland själva tar för givna är något som våra turister kan anse vara något extra. De estniska gäster som besökte vår sommarstuga i Nagu södra skärgård nu på sensommaren lade ut några bilder på sina Instagram-konton från sin vistelse. Bilderna föreställde två saker: stora runda stenar och vackert veckad gnejs. Inga vackra havsvyer eller vridna tallar förekom på bilderna de ville dela med sig. Nej, det var sten som hade fångat deras uppmärksamhet.

Att vår uråldriga berggrund också intresserar och fascinerar andra vittnar även de två tyska cykelturister om som jag intervjuade i början av sommaren i Nagu. De rundade hela Östersjön och besökte främst platser där historiska händelser utspelat sig. De kunde berätta en hel del om Polens städer, tyskbaltiska godsägare, gamla herrgårdar och mycket annat spännande som de läst sig in på under sin cykelburna resa. Då jag frågade vad som intresserat dem mest i Finland var det överraskande nog inga historiska händelser eller byggnader som de ville nämna. Det intressantaste hade varit klipphällarna och hur folk i städerna satt och hade picknick i parkerna på det bara urberget. De hade också stannat upp och beundrat klipporna under sin väg ut i skärgården, bland annat på de många ställen där man sprängt bort klipporna för att få plats för vägen. ”Vi är inte vana vid sådant” sade tyskarna.

”Om man kunde få betalt för sten så skulle jag vara rik”. Varje gång jag har försökt mig på att med handkraft gräva en grop på min gård har jag fått ge upp då det brukar bli mera gnistor och hårda ord än grop.

Kanske borde man göra en karta över de platser där man bäst kan uppleva våra släta hällar?

Men vår steniga skärgård med världens äldsta berggrund och oändligt många bumlingar kanske borde lyftas fram ännu mera än den görs nu för turister från andra länder. Kanske borde man göra en karta över de platser där man bäst kan uppleva våra släta hällar? Erbjuda en båttur med geologisk sightseeing till öar med den vackrast veckade gnejsen (tips: Björkö har några extra fina platser!) eller stenåkrarna med de finaste rundslipade stenarna eller rentav gravrösen från bronsåldern?

Vägen hem från Lettlands sandstränder var lång och barnen i bilen hade tråkigt. En av lekarna de slutligen roade sig mycket med i bilen var faktiskt sten, sax, påse. Av den ljuvliga sanden fick vi med oss många minnen hem. Sanden fanns kvar i barnens skor i många veckor efteråt.