Föreningskraft

För att en genuin föreningsanda och föreningskraft ska uppstå, behövs en idé eller ett ideal att förena sina strävanden kring. Man kan tycka att myckenheten av föreningar tyder på att föreningar grundas för föreningarnas skull, men utan ett särskilt syfte som skrivs in i stadgarna blir det ingen förening. Det kan förstås vara ett diffust syfte som att samla livsnjutare för roliga samkväm – eller att samla tråkmånsar för gagnlös tidsspillan. Ingetdera torde dock generera en livskraftig förening, för ingen av dem har egentligen behov av organiserade former för sina strävanden. Men det är fritt fram att försöka!

Tack vare vår grundlagsskyddade föreningsfrihet ryms det otaliga idéer, ideal och strävanden i vårt avlånga, självständiga land. Det är en sann rikedom och ett styrkebesked för en demokratisk nation som Finland.

Imorgon firar vi Finlands självständighetsdag och det stämmer till eftertanke. Nationen är ju på sätt och vis en förening i sig, men samtidigt också en förening av föreningar, ett brett spektrum av idéer och ideal – ett förbund! Ordet förbund betyder både takorganisation och kontrakt eller fördrag. Republiken är vårt förbund lika mycket som grundlagen är det.

I svåra stunder har folket trots olika idéer och ideal kunnat förena sig och kraftsamla för samma mål – livsnjutare lika fullt som tråkmånsar och alla andra medborgare. Detta har accentuerats i synnerhet kring vårt självständighetsfirande, som väldigt långt kommit att handla om våra mödosamma strävanden under de svåra krigsåren 1939–1944. Den berättelsen om någon har kunnat förena landet i generation efter generation. Den ger kraft, en djupare mening åt vårt självständighetsfirande. Men hur länge ska det hålla i sig när det kollektiva minnet bleknar i takt med att veteranernas led glesnar mer och mer för varje år? Vid årsskiftet avslutas verksamheten i landets veteranföreningar. En epok i Finlands föreningshistoria går i graven. Samma föreningsbehov finns inte längre.

I svåra stunder har folket trots olika idéer och ideal kunnat förena sig och kraftsamla för samma mål – livsnjutare lika fullt som tråkmånsar och alla andra medborgare.

Ska de nya traditionsföreningarna bli kärnan i framtidens självständighetsfirande? Eller kommer det att uppstå nya nationella strävanden, nya berättelser, som den breda massan förenas kring? Det får framtiden utvisa. Men det fanns väl ett självständighetsfirande redan före krigsåren? Hur såg det ut?

En titt i lokalpressen för 100 år sedan utvisar att 1924 inte bjöd på några direkta festligheter i Pargas. I kyrkan hölls en andaktsstund kl. 12. Biografteatern i brandkårshuset visade den spännande filmen ”Dödsklyftan” med Luciam Albertiini i huvudrollen. Okänd soldat var givetvis ett okänt begrepp då. I Åbo ordnades i alla fall en regelrätt självständighetsfest i brandkårshuset med både orkestermusik, tal och ljusbilder – samt förstås Vårt land. Festen arrangerades givetvis av en förening: skyddskåren (ett annat avslutat kapitel i föreningshistorien). Det var faktiskt först år 1937 som självständighetsdagen blev en ledig dag.

Glad självständighetsdag!