Att resa berikar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är fortfarande mörkt som i säcken då vi framåt morgonen hoppar in i taxin med alla våra resväskor och en gigantisk skidpåse. Framför oss har vi en tre timmars resa upp till Trialetibergen som ligger på cirka 1 700 meters höjd över havet i de kaukasiska bergen. Ögonlocken är tunga som bly och det känns som en redig baksmälla i kroppen trots att det starkaste vi förtärt under det senaste dygnet är några koppar kaffe och mineralvatten.
Vi tror att vi är överens om vart vi vill – chauffören kan inte ett ord engelska och vi inte ett ord georgiska. Det går fort undan på de smala vägarna och jag ser att fartmätaren håller sig rätt så konstant på 120 kilometer i timmen. Men inte ens den höga hastigheten och avsaknaden av säkerhetsbälten kan hålla oss vakna längre. Jag vaknar av det luktar rök och är säker på att motorn håller på och havererar. Men det visar sig att vi kör igenom en liten bergsby där man håller på och eldar mitt på torget. Chauffören plockar upp sin telefon, skriver in något på Google translate och visar oss. ”Här finns en djurpark, ska vi köra dit?”. Vänligt, men bestämt skakar vi på huvudena och förklarar på engelska att vi är alltför trötta efter den långa resan. Han verkar förstå oss och gasar vidare.
Det har äntligen ljusnat då vi ser vägskylten vi väntat på. Bakuriani, staden som på 1930-talet fungerade som träningsplats för Sovjetunionens deltagare i vinterolympiaden. Nu för tiden är Bakuriani en populär vintersemesterort och den inkommande veckan kommer staden att besökas av hundratals idrottande ungdomar från 50 olika nationer och nästan lika många frivilligarbetare, serviceteam och åskådare. Att stå som arrangör för europeiska ungdoms-OS är stort för den lilla staden med sina drygt 2000 invånare.
Skidstadion är sprillans ny, liksom skidskyttestadion som ligger precis invid. Det är inte många av lokalbefolkningen som känner till var tävlingsplatsen ligger och taxichaufförerna ser frågande på oss då vi på engelska och med viftande händer försöker förklara vart vi vill. Inte går det så mycket bättre med den lokala bussen heller – busskontrollanten stirrar på oss med stora ögon, skakar på huvudet och tar emot våra larin, den officiella valutan i Georgien, för här duger inga betalkort som vi har hemma i Finland. Sedan ser vi hur en av de andra passagerarna som sitter längts fram i bussen ger sitt kort till följande passagerare, som i sin tur ger det till följande passagerare och till sist är det en vänlig själ som sitter längst bak i bussen vid apparaten där man skall betala, som drar kortet fyra gånger, så vi kan åka vidare. Att vi sedan åker åt helt fel håll är en annan historia.
Att få möta en kultur så olik ens egen gör att man ser livet ur en betydligt bredare synvinkel då man landar på finsk mark.
Väl framme på tävlingsplatsen möts vi av glada ungdomar som jobbar som frivilligarbetare, musiken strömmar ur högtalarna, solen skiner från en klarblå himmel och de första åskådarna har redan intagit sina platser – det vill säga små lurviga varelser. Här i Bakuriani finns det gott om gatuhundar, de ligger på trottoaren och värmer sin dammiga päls i solen, nosar efter en bit kött och kommer gärna fram och hälsar. Nu har de kommit för att njuta av högklassiga tävlingar. Kantinen är också öppen, men serverar inte det vi är vana vid, åtminstone har det aldrig serverats på en skidtävling i Pargas förut vad jag vet. ”Do you have a coffee”, frågar jag då kaffetanden börjar värka. Nej, det har de inte att erbjuda, men nog Jägermeister, vodka, glühwein och öl. Intressant, med tanke på att det är tävlingar riktade till ungdomar.
Då vi tar oss tillbaka till hotellet betalar vi taxichauffören med några ryska rubel som vi blivit kvar med, han ser frågande på sedlarna, men nickar och tar emot dem. Fattigdomen är påtaglig och levnadsstandarden är långt ifrån den vi är van vid hemma. Men människorna är vänliga och idrott förenar, både inom ramen för själva tävlingarna och i umgänget utanför idrottsarenan. Att få möta en kultur så olik ens egen gör att man ser livet ur en betydligt bredare synvinkel då man landar på finsk mark.