Den unga receptionisten stirrade på mig, för honom var jag antagligen mycket exotisk, imponerad var han i alla fall. Situationen hade uppstått av att jag saknade vägnummer, vilket inte alls passade in i hotellets datasystem.
“Jag har ingen vägnummer, jag bor på en ö”, hade jag förklarat.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att min verklighet nu antagligen var väldigt långt ifrån det han föreställde sig – nej så klart har jag inte nån egen ö – men jag bor på en ö, vilket betyder att jag startade den här förbaskade dagen mitt i natten, jag fick packa dator, rena ytterkläder, resväska, handväska och mig själv på fyrhjulingen vid fem-tiden och försöka ratta runt de största vattenpölarna med datorn fastspänd under ena armbågen och kassen med ytterkläderna under den andra, när jag skulle iväg till bilen och 5:45-färjan. Jag kände att det blir väldigt långrandigt om jag börjar peta i frågan. Egentligen kan man ju inte ens kalla sig ö-bo om man inte kan bli i menföre, eller kan man?
Så jag svarade bara ”ja”.
”Sätt fast Ytterholm två”, fortsatte jag. Så att jag nångång får min nyckel.
”Aj, att en egen ö” sa han och fortsatte knacka i datorn. Den godkände Ytterholm två.
För ungefär tjugo år sen var det mycket ovanligt att bo på en ö, år 1998 var 28 personer skrivna på Kirjais och 8 på Nötö, 4 på Ytterholm. Detta att jämföra med år 1958 – då var 83 personer skrivna på Kirjais, och 90 personer på Nötö! Tänk på det ett tag. 1998 var jag 19 år. Filmer om skärgården från den här tiden gick i moll, det var dyster musik och gamla människor och klockor som tickade och budskapet var tydligt – här dör man ut.
Så blev det inte.
Jag undrar ändå hur många beslut som fattades på basen av den uppfattningen, och hur mycket dessa beslut i sig påverkat utvecklingen. Det vistas idag fler människor i skärgården, under längre tider på året, än på mycket länge. Detta kan utläsas ur mobiltrafik, eller av sopmängder, eller av att det rör sig folk i butiken som man inte känner – vad man nu vill använda för fokus i sina empiriska iakttagelser, då befolkningsstatistiken envisas med att hålla fast vid ”juridisk hemort”.
Hur ska vi forma vårt samhälle och vårt skattesystem när folk bor lite var de vill och definitionen av hemort suddas ut? Varför är våra dataförbindelser tydligen uppbyggda enligt hemort, så att de vintertid överbelastas varje veckoslut? Ni kan gissa hur frustrerande det är att se ”på spåret” via nätet och missa alla ledtrådar för att bilden frös i två minuter. ”Vart är vi på väg” säger de, och så hinner man se några palmer och därefter blev det teknisk paus på Ytterholm två. När vi återvänder till realtid är de redan framme i Miami.
Dock kanske man i framtiden inte behöver lasta allt sitt pick och pack på fyrhjulingen klockan fem när man ska på möte, för kanske man bara laddar upp sin avatar och så träffas vi alla digitalt i till exempel Miami? Om man har nät, vill säga.
Visst är det spännande att fundera på framtiden. Gör vi det tillräckligt och förbereder vi rätt saker? Eller sitter vi ännu där och tror att allt ska gå som förut, då skärgården bara var rekreationsområdet där klockorna tickar lite långsammare, med några stackars exotiska urinvånare utan vägnummer i adressen.
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör
Kommentarer