I själva verket är den finskspråkiga termen ”ystävänpäivä” som kan översättas till vändagen egentligen enligt mig mera beskrivande för det man kunde hoppas att dagen skulle symbolisera. Tanken är i alla fall god, eller hur?
I stället för romantiska och dyra gåvor som kanske känns krystade och aningen pinsamma kunde man kanske tänka sig att ge bort en timme eller två till någon ensam person i ens bekantskapskrets. Å andra sidan borde det inte behövas en skild dag för sådant, utan det borde höra till venlig medmänsklighet. Men behövs det en väckarklocka så kan man väl gott ha en sådan.
Den finländska tolkningen av dagen skiljer sig nämnligen markant från den övriga världen. Dagen har firats i Finland sedan 1980-talet och officiellt har den funnnits i kalendern i tjugo års tid, sedan 1996. Enligt vissa källor har namnet ”ystävänpäivä” sin grund i att man inte villa ha dagar med namn som klingar främmande (helgonet Valentinus) i kalendern, men huruvida det faktiskt stämmer vet ingen med hundraprocentig säkerhet.
Men kanske har man i Finland för en gångs skull träffat rätt? Må vara att det sockersliskigt romantiska kanske inte heller riktigt ligger tillräckligt nära det finländska sinneslaget för att det skulle kännas naturligt.
Eller hur är det? Behövs dessa Valentine’s day, Halloween, St. Patricks day och andra ”högtidsdagar” verkligen i Finland? Varför irriterar de vissa medan andra tycker de är hur kul som helst? Är de bara ytterligare ett tecken på den allt mer slätlinjeformade och globaliserade världen, där allt som uppfattas som västerländskt ska vara stöpt i en och samma form. Den amerikanska. Kul förresten med Super Bowl i söndags.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
