Jag skrev min första kolumn för året i början av februari. Då planerade jag att göra en livsstilsförändring. Hur lätt det är att lova och planera, men hur svårt det är att utföra i praktiken. Sammanlagt blev det två löpturer. Ett gymkort har jag inte ännu skaffat. Borde man ha dåligt samvete för detta?
Då jag skriver detta njuter jag av min semesterdag med stora förhoppningar. Hur mycket ska jag inte hinna göra medan barnen är i skolan. Eller kan man ens längre kalla dem för barn då de är tonåringar – nästan vuxna. Jag befinner mig äntligen i den situationen att jag inte behöver köra någon någonstans. Hobbyerna har ersatts med umgänge med kompisarna. Till kompisarna åker de med cykel eller skoter. Mammarollen har förändrats till att närmast vara den som fyller på kylskåpet. En lång tid levde jag en hektisk småbarnstid, men nu har jag också egen tid. Den egna tiden fortsätter även efter det att barnen har kommit hem från skolan. Efter skolan pratar vi en stund om vad som har hänt under dagen och så äter vi tillsammans. Efter det gör var och en sina egna saker. Från dörren hörs ”hejdå”, vi ses på kvällen.
Den nya livssituationen får mig att tänka efter. Jag har egentligen väntat på att få egen tid i flera års tid. Som ensamstående förälder till flera barn har det inte funnits egen tid. Släktingarna bor långt borta och i praktiken är jag helt ensam. Allt har jag klarat med rätt attityd och lite god tur har det också behövts. Men hej, nu har jag den efterlängtade egentiden! Till vad ska jag använda den? För en kort stund förflyttar jag mig i tankarna tillbaka i tiden innan barnen. Kan man hämta något från den tiden till den nuvarande livssituationen? Jag saknar dock inte barliv, vaknätter på grund av firandet och de följande dagarna då man mår dåligt. Nuförtiden uppskattar jag varje dag så mycket att jag vill möta dagarna pigg och med öppna sinnen.
Jag ger mig lov att tänka på mig själv – utan skuldkänsla och utan att det skulle var ett själviskt tänkande. Vem annan ser till mitt välmående om inte jag själv. Jag gör det som jag mår bra av och får kraft av. Våren, början av växtsäsongen, den ökade värmen av solen och de ljusa kvällarna ger mig energi. Jag behöver inget gym. Gården med dess projekt är mitt gym. Morgonsolens strålar genom persiennerna betyder en ny möjlighet för mig varje morgon. Med en barnslig nyfikenhet förundras jag över knopparna i trädet, fågelsången och bobyggandet. Naturen har vaknat till liv. Det har jag också. Kanske detta är en del av livsstilsförändringen. Jag koncentrerar mig på nuet och små detaljer. Jag försöker se det positiva i allt runt omkring mig. Dåliga dagar och stunder kommer, men jag fastnar inte i dem. Följande morgon är igen en ny möjlighet.
Milla Jakobsson
En snart 50-årig mamma, som funderar på sitt välmående
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer