Arbetskulturchock

När man som ny kommer till vilken arbetsplats som helst, så ser man ofta saker mera klart än de kolleger som varit på jobb många år. Fastän det finns mycket i rutinerna att lära sig, så sticker vissa ingrodda eller fackliga principer, som man bara har för vana, i ögat.

Jag glömmer aldrig en arbetsplats jag for till på tröskeln till mitt vuxna liv, där man hela tiden klagade över brådskan och att man inte hann sköta de hjälpbehövande kunderna. På nämnda arbetsplats hade man olika möten ungefär halva tiden av dagens arbetstid – och då var det inte ens fråga om chefsnivås kunskapsarbete, där man kanske kunde motivera en dylik mängd palaver som ”brainstorming” eller en diskussion som behövs för demokratiska beslut.

Nej, det var fråga om ett arbete på utförande nivå, där samma tid borde ha använts med kunderna – om nu inte i nödvändiga göromål som att hjälpa med duschande eller med matlagning, så med att gå ut eller spela kort med kunden.

Det speciella var att mötestiden var bokad bland annat för att laga en egen frukost i arbetsplatsens kök, eller timlånga lunchpauser och tidningsbläddrande. Ändå benämndes dessa oftast ’’möten’’ ­– kanske för att bättre kunna motiveras.

Jag menar naturligtvis inte att man inte skulle få tala med arbetskamraterna om något annat än arbetsrelaterade ämnen – eller att en lunchtimme inte kan dra ut på tiden på grund av bra historier. Klart det kan – människor är människor, och i arbetet måste man få vara även någon annan än en 100-procents arbetsmyra hela tiden.

Informella diskussioner och kaffepauser kan vara just sådana som man senare vemodigt kommer ihåg från sina arbetsdagar – liksom pensionerade idrottare kommer ihåg och saknar framför allt den berömda atmosfären i omklädningsrummet med dess jargong och snack.

Av detta kommer jag också ihåg att en liknande chock, som de överdrivna mötena, tog plats när jag satt i kassan i en matbutik. Där var vi förbjudna att tala med kassan mittemot. Ja – ni hörde rätt, det skulle kanske för en kund som närmar sig kassan verka som en ”ovänlig gest” och få honom att känna sig utanför.

Kanske det, men man måste komma ihåg att kunden inte spenderar åtta timmar i butiken per dag så som arbetstagaren!

Oftast var man alldeles ensam i butikens kafferum under de officiella 13-minuters pauser (som vi rekommenderades), för naturligtvis släppte man inte många på paus samtidigt.

Den enda möjligheten till socialt umgänge och att bekanta sig med kollegorna var just de stunder när det råkade vara en liten paus i kundtillströmningen vid kassan, och när man förgäves försökte ha lite small talk med sin ödeskamrat som satt mitt emot. Nå man kan inte annat än konstatera att varje plats har sin pauskultur.

Kanske dessa erfarenheter kom till minnes nu, när nästan alla människor i min arbetsplats korridor är på semester, och jag värmer min mat i ett overkligt tomt kök.