Återflytt

”Vad ska man gå här i stan och förargas, det bästa med Åbo är bussen till Pargas!” är en ramsa som jag har snappat upp någonstans, och ofta muttrat för mig själv när trafiken eller vägdammet i Åbo har gått mig på nerverna. Snart kan jag byta ut ordet ”bussen” till ”flyttbilen”, för jag kommer inom en nära framtid att bli Pargasbo igen.

Raunistula byts ut mot Gamla Malmen, Aura å byts ut mot sundet, Runsala byts ut mot Munkviken, och min väggranne som spelar elektronisk dansmusik nätterna igenom byts ut mot en väggranne som spelar trummor nätterna igenom. Omväxling förnöjer. Det handlar dock om eltrummor som är tysta, så jag behöver lyckligtvis inte ställa in mig på att hämnas med fiolen (jag kan inte spela fiol, vilket i hämndsammanhang är en bra sak).

Efter nästan sex år på 26 kvadratmeter har jag blivit van vid att förvara saker där de ryms, så det kommer att kännas som en lyx att äntligen kunna ha dammsugaren i en städskrubb istället för i farstun och övernattande gäster i en bäddsoffa istället för under matbordet. Jag kommer att få ett eget arbetsrum, och slipper sålunda se ritbordet med alla sina uppfordrande att-rita-listor från sängen.

Sist men inte minst ska det bli en fröjd att få titta ut över äppelträd och Gamla Malmens hustak istället för över en parkeringsplats och en husvägg (det är för all del en vacker husvägg, men icke desto mindre en vägg).

Går du runt sundet och svär och förargas? Ta bussen till Åbo och längta till Pargas!

Trots att jag på alla sätt byter upp mig i fråga om trivsel och komfort, är det ändå med blandade känslor jag drar upp bopålarna. Flytten innebär slutet på ännu en etapp i mitt liv – en etapp där jag har fått nya vänner, levt studieliv och startat företag. Det är inte bara min lägenhet jag lämnar, utan även miljön runtomkring.

Åbo är en vacker stad med all service man kan tänka sig och nära till järnvägsstation och färjeterminaler. Jag kommer att sakna mina nattliga promenader längs med ån och över de otaliga kullar som Åbo vilar på. Å andra sidan är även Pargas en vacker stad med nära till simstränder, bärskogar och all nödvändig service. Något slott finns här inte*, men hotellet är ju också vitt och har ett torn med pyramidtak, så man kan alltid låtsas.

Om min längtan efter en glass vid Teaterbron blir för stark, så kan jag alltid tänka på att bussarna går åt båda hållen. ”Går du runt sundet och svär och förargas? Ta bussen till Åbo och längta till Pargas!”

* Med ”här” menar jag inom promenadavstånd från Malmen. Ursäkta, Qvidja.

Karin Holmström