Att unna sig ett lip

En vecka tidigare var jag på dansföreställning. Min fyra-åring hade sin första uppvisning och lip-festen var, som ni förstår, helt väntad. När de små pingvinutklädda jäntorna med paljetter i tinningarna och orange-målade nästippar kom ut på scenen började underläppen darra på mig. När de sedan med stor koncentration och i alla fall måttlig precision förevisade sin koreografi var ”rosket i ögat” ett faktum. Att det kan vara skönt att böla i en mörk teatersalong, tänkte jag. All uppsamlad sorg och oro kan man ju passa på att skölja ur sig när man ändå är igång. Ingen behöver ju veta exakt vad man tjuter åt och det vet man ju inte ens själv ibland. Men hur som helst är det ett utmärkt tillfälle att unna sig ett lip. Eller för den delen ett asgarv. När ska man annars hinna med det är det tänkt? När i den dagliga vardagsstressen och den överhängande julhysterin ska man hinna få ur sig alla undertryckta tårar och alla borttappade fniss? Det är minsann lätt hänt att det glöms bort i dessa tider. Nej, minst ett gott skratt och ett efterlängtat gråt vill jag ha bakom luckorna i min adventskalender.

Tack och lov att man då kan gå till teatern! Tack och lov för skådespelen, filmerna, böckerna, dikterna, tavlorna och sångerna. Tack och lov för dansen och musiken. Ja, motvilligt måste jag till och med lovsjunga idrotten! Kring idrotten tillåts man också samlas i grupp och låta känslorna ta över. Tack och lov för ALLT som lockar fram ett skratt och faktiskt också ett gråt. Det gör bara gott!

Daniela Franzell

skådespelerska