Brev från kriget

På det här sättet får läsaren en bredare bild av förhållandena vid fronten. Det här verket delade jag sedan med mig av till mina barn och syskonbarn.

De första breven berättade om hur trupperna samlades först i Salo och sedan i Kerttulin koulu i Åbo. Därifrån fortsatte färden till Kannas och avvärjningsstriderna där. Min pappa tjänstgjorde i artilleriets signaltrupper. Till skillnad från infanteriet befann sig fienden inte på gevärlängds avstånd, utan lite längre borta, men trupperna var inom räckhåll för fiendens kanoner.

Alla truppförband fick sin beskärda del av allt som hände.

Det hade varit väldigt fint om min pappa också hade bevarat de brev som han fick hemifrån. Han skrev dock i ett av sina brev att alla ägodelar måste transporteras i ränseln, på grund av krigets rörliga natur, och att det inte fanns plats för att bevara de brev som han hade fått, utan att han blev tvungen att bränna dem.

I breven beskrivs förhållandena i allmänhet vid fronten, liksom händelser där, men också en del detaljer om hur kriget gick har undgått den rådande krigscensuren.

Anmärkningsvärt är också hur han lugnade dem där hemma genom att berätta att han var i säkerhet och samtidigt var han själv mer orolig för hur de där hemma hade det.

Salo bombades ju flera gånger under vinterkriget och det var där hans hem fanns – med systrarna som luftspaningslottor och hans far som skötte om servicen.

En episod i breven handlade om kängor.

I ett av breven bad han att familjen skulle skicka hans skidpjäxor till fronten. I följande brev hade han ångrat sig och konstaterade att han trots allt inte kan transportera dem med sig och bad att man inte skulle skicka dem. I det tredje brevet upprepar han sin senaste begäran och förbjuder dem från att skicka pjäxorna. Det fjärde brevet blir kronan på verket, då han skriver ”Nå, nu kom de där pjäxorna i alla fall”.

Posten var tydligen inte så snabb på den tiden heller.

Under fortsättningskriget skrev min far fler brev än under vinterkriget. Så räckte det kriget också längre, då vinterkriget som bekant tog 105 dagar.

Då man räknar med starten från Kerttulin koulu till de befästningsarbeten som skulle göras efter kriget och andra uppgifter innan hemförlovningen, så räckte vinterkriget för min pappas del mer än dubbelt så lång tid.

Om man till det dessutom lägger till hela fortsättningskriget med början från fronten i Hangö, via Ladoga och Karelen tillbaka till Kannas så blev hans krigsår mer än fyra. Det var en lång tid av en dåtida ung mans ungdom. Då man tänker på det är det svårt att föreställa sig hur det kändes.

Då man tänker på allt det här är den främsta tanken respekt och tacksamhet över de veteraner och lottor samt dem som utgjorde hemmafronten. De offrade en stor del av sitt liv, för att vi skulle ha fred och en framtid.

Med önskan om en god kommande självständighetsdag!

Heikki Inkari

ordförande för Eläkeliitto i Pargas

Översättning: Carina Holm