Byråkrati och reglering

Vi älskar att hata byråkrati. Jag gillar inte heller byråkrati och reglering, ändå jobbar jag i en bransch som är väldigt reglerad. Det är inte så konstigt - reglering finns bland annat till för att minska risk, och bankbranschen handlar om risktagning. Viss reglering behövs.

Men mycken byråkrati gör också saker tröga och arbetsdryga. Ibland känns det som om vi håller på och reglerar ihjäl vår konkurrensförmåga, vi dokumenterar och rapporterar till höger och vänster, utan att det i sig medför något som helst mervärde för någon. Man har försökt minska på byråkratin, men det är inte så lätt. De flesta reglerna kom ju till av en orsak.

I Kina var många regler mer som riktlinjer. Jag var helt i chock när jag som 23-åring bekantade mig med reglerna för internatet, tills jag förstod att de var tänjbara. T.ex. hemkomst-tidsregeln kl. 23 gick behändigt att tänja på med en flaska vodka nu och då till vaktmästaren. På Helsingfors-Vanda flygfält blev det en gång bekymmer för att jag sökt nytt pass medan jag var i Finland men hade visumet i ett tidigare pass, jag hade således två olika pass med mig. Jag fick skriva på en förbindelse om eget ansvar. Jag var ganska säker på att det skulle ordna sig, och väl i Kina var det inga problem. Jag bara förklarade och så log de och stämplande glatt. Sen finns det förstås regler i Kina som inte är tänjbara, men det är en helt annan diskussion.

I Finland är vi rädda för att göra fel. Det verkar också som om många är fokuserade på att leta efter misstag och verkligen straffa alla hårt som satt krux i fel ruta, som om det på något vis skulle göra dem till bättre människor ju fler fel de hittar hos andra. Hör du till dom som tycker om att påpeka fel som andra har gjort? Eller hör du till dem som alltid letar efter missar i avtal eller offerter så att du kan kräva någonting. Byråkraterna tackar.

Byråkrati ger trygghet. Du uträttar kanske inte så mycket, men det blir i alla fall inte fel.

Byråkrati ger trygghet. Du uträttar kanske inte så mycket, men det blir i alla fall inte fel.

Jag tänker att man alltid borde komma ihåg målsättningen med byråkratin, och fundera på om byråkratin verkligen främjar målet, eller om man kanske till och med glömt bort det på vägen. Man börjar ofta göra upp regler för att man kan, eller för att minska risken för besvär (som kanske kommer i 0,1 % av fallen). Den slags byråkrati borde vi minska på. Men klarar vi av det?

Efter att ha följt med diskussionen för ett tag sedan på sociala medier gällande Brava-elevernas ojämlika situation mellan de olika skolorna under samma tak, så kan jag konstatera att väldigt många i den här staden gillar regler. Mindre byråkrati kan betyda att livet blir lite orättvist ibland. Klarar vi av det så där som kollektiv? Jag är tveksam. Då kanske mindre byråkrati inte är för oss?

Klarar du av tanken på att det kanske inte finns nån regel överhuvudtaget på antal uteraster för högstadieungdomar? När jag gick i högstadiet var det bara tjuvrökarna som gick ut när det var skitväder, vi andra satt inne - och tänk – vuxna blev vi också.