Calcutta – en oförglömlig upplevelse

Pargasbon Julia Rask har tillbringat de senaste fem veckorna i Indien som volontärarbetare.

Sedan slutet av maj har man via en blogg kunnat följa med Pargasbon och läkarstuderanden Julia Rasks fem veckor som volontärarbetare i Calcutta (Kolkata) med omnejd i östra Indien. Det har varit intensiva veckor med mycket jobb i helt annorlunda förhållanden än man är van vid i Finland. I Calcutta med sina förorter bor ungefär 15 miljoner människor och till exempel trafiken – och luftföroreningarna – är något helt annat än vad man är van med här hemma.

– Trafiken där är helt galen. Jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten där, men lyckades nog somna i tuk-tuken där. Och jag lovar, jag har inte hämtat den indiska trafikkulturen med mig, så det är tryggt att röra sig på vägarna i Pargas i sommar, intygar hon.

Julia studerar allmän medicin vid Åbo universitet och inleder i höst sitt tredje år.– Jag har haft klart för mig sedan högstadiet att det är studier i medicin som gäller och valt ämnen enligt det. Åbo som studieplats var inte helt solklar, jag funderade också på studier i Uppsala och sökte också dit, berättar hon.

Beslutet att blogga under vistelsen visade sig lyckat.

– Det var jätteroligt och det motiverade mig samtidigt att ta mycket bilder. Dessutom får man ut budskapet till många på en och samma gång och det var kul att följa med feedbacken på Facebook.

Med ett indiskt sim-kort ordnade nätuppkopplingen sig smärtfritt i staden.

Grunden till Julias fem veckor i Indien lades förra november, då Dr. Sujit Kumar Brahmochary som startat upp organisationen Indian Institute for Mother and Child (IIMC) besökte Åbo och föreläste för läkarstuderande. Man kunde ansöka via läkarstuderandenas finska förening om en plats, vilket Julia också gjorde.

Organisationen driver många olika projekt i Indien (se faktarutan) och trots att Julia deltog inom hälsovårdsdelen hann hon också bekanta sig med de andra delarna, bland annat blev det en och annan lektion för ivriga skolelever.

– Man såg mycket och fick uppleva också hur livet i Indien fungerar utanför de stora städerna. Calcutta i sig är inte heller någon direkt turistort, det var inte många västerlänningar man såg på gatorna. Få ställen riktar sig till turister och det är rätt smutsigt och asketiskt.

Volontärerna står själva för hela kalaset, allt från flygbiljetter till försäkringar och visum samt vaccin får man lov att bekosta på egen hand. Trots det var det värt det, dessutom fick Julia fullt studiestöd och ett bidrag från universitetet för resan. Boendet är rätt spartanskt och arbetsförhållandena enligt lokal praxis. Arbetsveckan räcker från måndag till lördag, medan söndagarna är lediga. Ett ledigt veckoslut med en resa till Darjeeling hann hon också med under sin vistelse.

– Vi var ju där för att jobba, vilket vi också gjorde. Jag och min rumskompis startade oftast till jobbet kring tiotiden på morgonen och vi startade ”hemåt” tidigast sextiden, ibland till och med kring niotiden om vi hade möten eller annat.

Arbetstakten och framför allt tidsuppfattningen är en helt annan i Indien. Det hände sig lätt att man jobbade i ett par timmar, efter det väntade på någonting lika länge för att sedan igen jobba intensivt.

– Vi pratade ofta om ”Indian time”, det betyder att någonting är minst en timme eller två senare än utsatt tid. Tågen till exempel avgick nog från ändstationerna vid utsatt tid, men tidtabellen höll aldrig ända fram.

Men man blev van. Trots det medger Julia att det kommer att bli skönt att vara hemma i Finland där tidtabeller och klockslag faktiskt håller.

Packningen på vägen till Indien gick på maximala 23 kilo, mycket tack vare att Julia hade med sig en massa grejer som hon donerade till behövande på plats. Bland annat hade hon med sig tygblöjor och färgpennor till barnen.

Det djupaste intrycket Julia tar med sig från tiden i Indien är insikten om hur välställt vi faktiskt har det i Finland. Man lär sig att uppskatta det man har. Tyst och organiserad trafik, rena golv utan kackerlackor, varma duschar och annat i den stilen är lyx.

– Människorna där, många har det jättesvårt men trots det orkar folk le och vara glada. Barnen är spralliga och man klagar inte. Här hemma klagas det på småsaker alldeles för mycket, problemen där är av en helt annan kaliber.

Julia hade dessutom turen att klara sig utan att insjukna under sina fem veckor. Hennes rumskompis som blev kvar i Indien insjuknade nyss för tredje gången. Särskilt magsjuka av olika slag är vanligt i och med den bristande hygienen.

– Det var strikta regler kring maten. Man åt inget oskalat, inga färska grönsaker, dessutom valde jag att låta bli kött efter att ha sett hur de flådde höns på gatan. Fiskhanteringen var också spännande, i fyrtio graders hetta låg fisken framme på gatan.

Städerna och landsbygden i Indien skiljer sig rätt mycket från varandra. Livsstilen ute på landsbygden är lugnare och enklare. Det kunde finnas några enstaka mobiltelefoner per by på landsbygden och man höll hårdare på traditioner bland annat med giftermål i olagligt ung ålder. På landsbygden är förstås luften renare, men förorenat är det oberoende i Indien.

– Det var ganska roande då folk tog selfies med sina telefoner så att de fick ljushyade med på dem. Det var inte alltid så diskret, men de vågade sällan komma och fråga om de fick ta bilder.

Trots många rapporter om våld, framför allt mot kvinnor, i Indien kände Julia sig aldrig otrygg.

– Jag kommer säkert att återvända till Indien i något skede och det skulle förstås vara roligt att se kliniken där vi huvudsakligen jobbade på nytt efter några år. Vi får se.

Om familjen dessutom tar ett sponsorbarn så håller man ändå på sätt och vis kontakten.

– Det känns betryggande då man verkligen har sett vart pengarna går och att de faktiskt används till det ändamål de är menade till, säger hon.

En stor skillnad jämfört med Finland är avsaknaden av integritet mellan patient och läkare.

– Där kunde det sitta tio andra patienter inne i rummet och några till hängde vid dörren medan patienten i tur berättade om sina problem. Många ville också att man skulle ta bilder på dem.

Trots att Julia i höst inleder sitt tredje år som studerande i allmän medicin fick hon i Indien utföra flera ingrepp som hon inte fått göra hemma. Bland annat fick hon bedöva tandläkarpatienter. I övrigt handlade det mycket om rutinmässiga grejer såsom blodtrycksmätningar, injektioner, vägningar och mätningar samt rengöring av hud.

– Hudproblem är ett stort problem, svamp- och bakterieinfektioner är rätt vanliga där. Det gällde att vara noggrann och se till att ha handskar på hela tiden. Jag använde en och en halv liter handdesinfektionsmedel under de fem veckorna där, skrattar hon.

En stor överraskning var hur vänliga människorna var och hur tryggt det trots allt kändes.

Som tidigare tävlingsskidare och ivrig motionär har Julia också saknat möjligheten att träna, något hon helt enkelt inte mäktade med i den tropiska hettan vid sidan om de långa arbetsdagarna.

Längtade du i något skede till skidspåret mitt i hettan?

– Nja, kanske inte direkt. Men jag saknade nog att röra på mig regelbundet, det sitter fortfarande i. Jag var till exempel direkt andra dagen hemma till gymet, där det var oerhört svalt och lugnt på morgonen.

Redan nästa vecka är det slut på ledigheten för Julias del, då arbetet på hälsovårdscentralen i Pargas kallar. Hon fortsätter där fram tills studierna igen kör igång i augusti.

Mikael Heinrichs

050 306 2004/mikael.heinrichs@fabsy.fi