Dags att säga hej då!

Det sägs att ju äldre du blir desto snabbare går tiden. Det stämmer. Det sägs också att pensionärer har hela tiden bråttom och massor att göra. Det vet jag inte om det sant eftersom jag inte (ännu) varit pensionär en enda dag. Men den dagen närmar sig då jag kan säga att mitt yrke är redaktör, pensionär.

Jag kom till Pargas i december 1987 och skulle vikariera dåvarande redaktören på världsbladet i ett knappt års tid. Men det har gått trettio år i år och av allt att döma har jag trivts. Alltid har det inte varit enbart solsken, och speciellt i början var det ibland nära till tårarna när det ena dagen hette att en finsk artikel var två centimeter längre än motsvarande svenska eller att en motsvarande finsk artikel saknades helt. En gång fick jag höra att tidningen är nog helt bra, men innehåller för mycket finska. ”Förr i tiden var det endast hamnarbetarna och en jordbrukarfamilj som pratade finska i Pargas”.

Det bästa i jobbet har varit att kunna träffa olika människor och se intressanta platser.

Ibland har läsarna önskat att PK skulle vara likadan som stadens infoblad NYTT: man vänder tidningen och kan läsa samma innehåll på det andra inhemska. Under åren har det varit mycket diskussion också gällande tidningens format och logotyp. Förkortningen PK användes först inom bolaget men jag var envis och ville använda den. I dag är det inte många som talar om PK och menar Pargas Kalk.

Tidigare var det inte vanligt att skriva med eget namn eller bifoga namnet som fotograf för att inte tala om att skriva kolumner med foto av sig själv. Jag vet att det finns många läsare som tycker att det är egalt om skribentens namn ingår.

Det sägs att tvåspråkighet är en rikedom och ibland kan man tro att alla i Pargas är mer eller mindre tvåspråkiga. Tidningen är tvåspråkig, men översätter inte artiklar som erbjuds. Till exempel aktiva föreningar meddelar om sin verksamhet och skriver på sitt språk eller ser till att texterna levereras färdigt översatta.

Aktiva skribenter är värdefulla inte minst därför att en liten redaktion saknar resurser att beakta allt som händer 24/7.

Under tre decennier har världen ändrat mycket och så även tidningsbranschen. Jag började med en mekanisk skrivmaskin och i kameran fanns en filmrulle. Filmen framkallades till negativ och skickades tillsammans med texterna till tryckeriet i Åbo. Vilken dag då man fick den första datorn och den första digikameran! Sedan dess har det ju hänt mycket: digital tidning, Facebook, webben, video, Twitter och så vidare.

Jobbet är i princip samma som förut. PK är uttryckligen en lokaltidning. Dess uppgift är att informera om lokala och även om väldigt små saker – från fullmäktigebeslut till planer att fälla ett stort träd som växer på en central plats.

Jag hoppas att PK förblir en del av er torsdag, som en papperstidning eller digiversion.

Leena Lehtonen