Där som Finland börjar
Ett äventyr, en upplevelse, en resa man kommer att minnas.
När vi kom fram en mörk fredag kväll var klockan redan över 23. På den mörka ön, ett ensamt ljus syntes vid horisonten. Det var det ljuset vi hade kommit för att se.
Vi blev glatt bemötta vid hamnen, de väntade på oss, de väntade på färjan. Kärrorna fylldes med våra väskor. I mörkret kom vi iväg med våra kärror mot byn, mot våra inkvarteringsställen. Den mysiga miljön öppnades framför oss. Röda trähus längst den stenbelagda vägen där inga bilar syntes till, på vänster sida en liten hamn med små båthus skyddade i en vik. Man kunde se havet från alla ställen och ljuset som guidade oss.
Som en sagovärld
Det kändes nästan som att vara på en plats som bara finns i sagovärlden. Det kunde lika bra vara en by som Astrid Lindgren skrev om i sina berättelser. En by på landet, men ändå inte. I mörkret såg man bara fyrljuset, man kunde känna närheten av människor som samlats men samtidigt var det som att vara ensam. Utöver vinden som blåste genom håret och havets vågor som slog mot klipporna, var allt stilla.
Lugnet. Tystnaden. Overkligheten.
Följande morgon vaknade vi och märkte allt vi inte sett då vi kommit fram föregående natt. Fyren lyste inte mera vår väg, i stället försökte solen lysa upp bland molnen. Mina åtta guidekollegor och jag, vandrade runtom på ön, från sida till sida. Vi kom till ön som en del av en kurs vi ordnat under detta år för att lära oss mera om de museer vi har i vårt område.
Uthållighet och gästvänlighet
Utö, där vi befann oss, är inte ett vanligt besöksmål för oss guider. Men en mycket spännande och oförglömlig plats. Under lördagen hann vi promenera runt i den sydligaste platsen i vår kommun, där Finland börjar. Vi såg minnesmärket över fartyget Draken och berörande detaljerna kring dess förlisning. På ön finns det ännu personer som var med då sjöolyckan hände och då gjorde sitt bästa för att rädda besättningen. Så fick vi bekanta oss med Utöbornas uthållighet och gästvänlighet, deras vilja att hjälpa och hålla ihop.
En sväng via Bönehuset där vi fick höra om själva byggnaden och hur den blev till, om hur det har använts och vad den representerar ännu idag. Vi kom ännu mera in på hur Utöborna tänker, lever och hur deras vardag ser ut. Ett besök i Stenhuset, detta lokala museum rik på historia, där man får uppleva livet på ön från öbornas synvinkel. Man kan läsa om havet, fiskeri, säljakt men också om krig och sjöolyckor. Under hela den tiden vi promenerade på ön hade vi fyren i sikte och det kändes som om fyren såg på oss med sitt öga. Det hade för mig en varm och lugnande effekt. Som en referenspunkt då man inte visst var man befann sig, vände man sig mot fyren.
På eftermiddagen besökte vi fyren, vi fick höra historien om de fyrar som byggts på ön och fyrens roll för öborna, för livet på ön och för sjömännen. Vi såg flera gånger under den tiden vi var på klippan där fyren reser sig hur lotsbåten for ut på uppdrag. Intressant att se hur de närmar sig de fartyg som behöver hjälp att navigera genom skärgårdens öar, klippor, skär och grynnor. Ett spännande och ganska unikt arbete som en del har äran att få göra. Utöfyren har även ett kapell på näst högsta våningen, en väldigt speciell plats. Jag är fascinerad av fyrar, älskar den känsla av skön melankoli som de skapar i mig. Trots deras ensamhet mitt på havet och att de är utsatta för vinden, vågor och havets styrka ger de ändå samtidigt en trygghet. Deras roll är så viktig och jag blir inspirerad att skriva och dagdrömma.
Dokumentärfilmen om Utö
Vi hade väldigt tur med vår resa. Vi var på ön då dokumentärfilmen om Utö släpptes och visades runtom i skärgården och vi fick äran att se på den, tillsammans med Utöborna i Utöfyrens sal. Vilken fantastisk upplevelse! Under hela tiden vi var på ön kände man Utöbornas omtänksamhet för sina gäster och hur de värnade om varandra. Jag fick också tid för mig själv, för att njuta och insupa den underbara miljön.
Följande dag var det redan tid att åka iväg. Med våra kärror vandrade vi tillbaka mot färjhamnen. Visst kändes det skönt att åka tillbaka hem till min familj, men samtidigt lite ledsamt och känslosamt att behöva åka bort. Jag tror att jag lämnade en liten, liten bit av mitt hjärta på ön och jag ser fram emot att en dag åka tillbaka till Utö för att igen uppleva lugnet och fyrens ljus.