De grisrosa mjukisbyxorna

Om garnet (eller något annat viktigt) börjar ta slut är det förstås en annan sak. Garn måste man ha. Men i övrigt brukar jag dra mig för att ge mig ut bland med folk. Då jag kommer hem, drar jag med det samma på mig mina grisrosa mjukisbyxor som är det i särklass bästa klädesplagget jag äger.

Jag tycker att det bästa tidsfördrivet är att sitta i soffan med ett handarbetsprojekt. Eller för omväxlingens skull kan man ibland plocka fram symaskinen och greja till ett par tygkassar eller örngott. Pinterest är också ett bra tidsfördriv, men jag har konstaterat att jag inte kommer att leva så länge att jag skulle kunna testa alla idéer jag fått inspiration till den vägen.

Eremitfrun tar sig nog ut ibland, till exempel då materialet börjar ta slut eller då man fyndat något i loppisgruppen på FB som man ”bara måste ha”.

Hurudan är då den perfekta maken till en sådan fru? Jo, en som vet precis vad frun vill ha i present: sticksåg, slipmaskin, Dremel... Dessutom ska han förstå när det helt enkelt är bäst att skruva upp muggställningen som tillverkats av en lastpall utan att fråga alltför mycket.

En som helt utan vidare kan ha med sig hem en industrisymaskin som en överraskning – dock utan instruktionsbok. Men den hittar man på nätet. Alternativt åker han iväg med frun till en stugväg långt ute i obygden, därifrån man får lov att backa bort med släpvagnen på i en dryg kilometer – bara för att där finns ett alldeles ljuvligt skåp till salu. Lyckligtvis är han rätt bra på att backa.

Nu ska vi fixa till källarens gamla arbetsrum. Gubben hjälper till, eftersom han har en egen hund begraven: projektbilens bänkar borde få nya överdrag och till det behövs den litet grövre symaskinen, den som måste få en bra plats.

Det enda problemet är att det där arbetsrummet ligger så avsides, att det är lätt att ”tappa bort sig” där i flera dagar. Hur länge månne det tar innan någon saknar mig? Kanske någon i hushållet trots allt skulle bli så hungrig att de söker upp mig? Och de lär ju ringa från jobbet i nåt skede.

Än så länge håller familjen mig från att bli enstöring på heltid. Samma sak med arbetsplatsen, där måste man vara så att man får pengar att handla garn, tråd och tyger.

Ibland gäller det att hälsa på hos vänner och bekanta också. Som tur är har vi den där tyska personliga tränaren också, som ser till att man går ut varje dag.

Kanske jag tills vidare är deltidseremit. I mina grisrosa mjukisbyxor.

Eija Holopainen

Närvårdare som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar

översättning Mikael Heinrichs