Den som skryter mest skryter bäst

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Studentbostäder i all ära, många drömmer ändå om ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Så även jag och min väninna i slutet av 90-talet då vi som nybakade studenter prompt skulle flytta hemifrån för att studera – vad vi skulle studera spelade inte så stor roll, huvudsaken var att vi flyttade hemifrån och helst så långt bort som möjligt. Så väldigt långt borta hamnade vi inte, det blev närmare bestämt drygt 200 kilometer hemifrån västerut.

I den glada studiestaden Åbo skaffade vi oss snabbt en hyreslägenhet med två rum på Nylandsgatan i centrala Åbo. På knagglig finska framförde vi vårt önskemål till bostadsförmedlaren och några dagar senare stod vi plötsligt där med nycklarna i handen till en egen lägenhet – två äventyrslystna 19-åringar som aldrig bott i en storstad förut. På bostadsförmedlingen var det ingen som var intresserad av vad våra föräldrar jobbade med, inte heller hade de något intresse av vad vi skulle studera eller hur finanserna såg ut. Efter att vi plåtat ner underskriften på hyreskontraktet och garantihyran var betald flyttade vi in med vårt pick och pack. Den dagen då garantihyran skulle återbetalas blev det dock andra bullar. Hyresvärden var övertygad om att vi haft en stor och argsint hund inne i lägenheten som rivit sönder alla dörrkarmar och gott lös på väggar och golv – vi som aldrig haft några andra djur inne i lägenheten än de snabbfotade silverfiskarna i badrummet som vi fick på köpet då vi flyttade in.

I slutet av 90-talet hade man inte några ”fanciga” telefoner som man fotade med i tid och otid, och därför fanns det heller inget bildbevis att gräva fram som skulle ha påvisat att väggarna faktiskt såg precis likadana ut då vi flyttade in. Men hyresvärden som var ute efter en extra slant fick sig en läxa. Ett trasigt eluttag som vi påtalat om då vi flyttade in var fortfarande oåtgärdat – och det kunde ju faktiskt ha förorsakat livsfara, vilket vi framförde till den barska hyresvärden då hon gick husesyn och antecknade allt som var ”förstört”. Hyresvärden fick sig en läxa och vi, två unga studerande, lärde oss också en viktig läxa för livet. Det dröjde inte länge förrän vi hade pengarna på kontot.

I dag är det inte lika okomplicerat att hyra en lägenhet, men förhoppningsvis är garantierna aningen bättre. Men att komma över en enrummare i Åbo på privata marknaden – och på rimligt gångavstånd från universiteten är inte lika lätt som förr har jag fått erfara. Bostäderna går snabbt åt och har man dessutom lagt in ett priskriterium gäller det att hålla sig väl framme. Har man inga goda kontakter till hyresvärden får man smöra på för allt vad man är värd för att skilja sig ur mängden då det kan finnas ett femtiotal i kö till samma lägenhet. Likaså gäller det att övertyga hyresvärden om ens goda betalningsförmåga och vara beredd på att svara på frågor som ”och vad jobbar din mamma och pappa med då” och ”hur bor du för tillfället”? Här räcker det inte längre med en enkel underskrift och att garantihyran är betald. Från bakfickan ska du vara beredd på att fiska fram en portfolio som berättar hur duktig, klok, trevlig och ambitiös studerande du är.

Efter fjärde försöket nappade det. Min dotter fick sin hyreslägenhet efter en grundlig grillning och en skriftlig överenskommelse om att vi föräldrar betalar hyran ifall det uppstår problem med finanserna hos den unga studerande. Allt var inte bättre förr – men enklare.

Malin Johansson

Redaktör på PK