Döden får en att stanna upp

En nära person avled. Det var inget speciellt med dödsfallet, men den gamla, som hade levt i nästan hundra år, orkade bara inte mer. Dock får döden en att stanna upp. Den får en att tänka på de återstående åren, som det förhoppningsvis fortfarande är många kvar av.

Jag har själv levt min barndom och ungdom i en tid då det inte fanns några smartenheter. Det fanns en fast telefon hemma, som hela familjen använde. När man ringde en kompis var det ofta familjens förälder som svarade. Är Tuula hemma? Sedan hade vi långa samtal i hallen i hemmet, där alla kunde höra vad som sades. Om kompisen inte var hemma så cyklade jag för att kolla om jag kunde hitta honom eller henne. Motion fick man på köpet och det föll mig aldrig ens in att fråga om pappa kunde skjutsa mig någonstans. Mamma hade inget körkort. Föräldrarna hade annat att göra än att köra på sina barn.

Tekniken har gått framåt i rasande fart. Idag ska information finnas tillgänglig omedelbart. Snabbare förbindelser erbjuds hela tiden. Ingenting räcker. Ännu så här som medelålders hänger jag på något sätt med i förändringen. Jag behöver inte vara med i alla sociala medietjänster, men det är ändå bra att veta vilka tjänster som finns och vad man gör med dem. När jag pratar med mina egna döttrar måste jag ofta fråga vad en viss term betyder. Engelskan har blivit en del av talspråket och en direkt översättning till finska/svenska berättar inte alltid vad som menas.

Ju äldre jag blir, desto mindre vill jag spendera tid med smartenheter. Vikten av att göra saker för hand har ökat och jag skulle vilja lära mig nya saker hela tiden. Vid sidan av pyssel räcker det med att lyssna på musik. För trädgårdsarbete räcker det med fågelsång eller ljudet av trafik i fjärran.

Att ha en nära som levde till nästan hundra år fick mig att tänka på vilka samtalsämnen jag har när jag är gammal. Då barnen och förhoppningsvis även de blivande barnbarnen kommer på besök, så förstår jag då vad de pratar om. De lever i en annan värld än den jag lever i och upplever världen på ett annat sätt än jag. De är nog roade över att gamla mamma inte klarar det längre. Kanske är det så det ska vara. Kanske det är meningen att jag som gammal ska berätta för de unga, hur vi lekte ute och att föräldrarna inte hade möjlighet att hålla kontakten med sina barn. Man ringde från telefonkiosken om man råkade ha ett mynt i fickan. För det mesta hade man inte.

Milla Jakobsson

En mamma som reflekterar över världen, gruppchef

Översättning: Malin Johansson