Doris charmade premiärpubliken

Teaterboulages sommarpjäs i år levererar en musikalisk kavalkad som heter duga. En tidsresa i bästa ”Tillbaka till framtiden”-stil till året 1986, trettio år bakåt i tiden. Trots att pjäsen i sig inte nödvändigtvis har en så tydlig Pargaskoppling (förvisso hänvisas det till både buss till Kivitasku i S:t Karins och Råttis Rock) är igenkänningsfaktorn hög.

Peter Ahlqvists scenografi är i all sin avskalade enkelhet ytterst funktionell och man lyckas utnyttja varenda kvadratmeter av det utrymme man har till sitt förfogande i teaterpaviljongen till fullo. Det enda som skrämmer åtminstone skribenten är bandets utrymme. Victor Korpela tar gärna ut svängarna och hade kanske gjort sig förtjänt av några kvadratmeter till bara för att inte Anton Elmviks bas skall träffa honom mitt i planeten då det svänger om riktigt ordentligt. Vilket det alltså för det mesta gör.

Bandet ”The Blizzard” får den här gången ta en större och mer central roll än tidigare och har många repliker förutom de tjugotalet låtar som bränns av under de cirka två timmarna som pjäsen räcker. Dessutom dubblerar bandmedlemmarna i Sverigebåtsensemblen Pancho Trio och Chic Ladies med brösthår, muskler (?) och strumpeband. En syn som bör upplevas på plats.

Förutom Mecki Ruokolahti i huvudrollen som Doris tänjer också lillasyster Annika Myyri Ruokolahti på stämbanden rejält i rollen som Kajsa i bandet.

Dräktdesignern Timjami Varamäki med hjälpredorna Alexandra Wärn och Anna Rantanen har fått stå i då klädbytena sker i snabb takt och ofta också på scenen inför publiken. Färgskalan, materialen och den tidstypiska ”osmakligheten” fungerar prickfritt. Särskilt de (alltför) högt uppdragna, stentvättade jeansen kommer åtminstone jag ihåg mer än väl från den tiden.

En annan mindre, men naggande god roll görs av Mauno Markkula som portier och besättningsman. Tankarna går osökt till en viss dörrman av det äldre gardet som figurerat i Pargas i tiderna.

Pjäsen skiljer sig som natt och dag från fjolårets glada och spralliga Loranga, Masarin & Dartanjang. I Doris – flickan med läderjackan finns djupa och allvarliga undertoner och språkbruket är tidvis rätt hårt. Särskilt Marcus Nordvall som den lätt alkoholiserade, arbetslösa styvpappan till Doris tar ut svängarna rejält mellan varven. Då han inte står på scenen hinner han dessutom sköta ljudet.

Premiärpubliken i tisdags verkade på basen av applåderna mycket nöjda med pjäsen. PK hann snacka med några ur publiken efter att alla inblandade hade avtackats på scenen och uppvaktats av både Pargas stad genom stadsstyrelsens ordförande Mikael Holmberg samt teaterkoordinator Sofia Wegelius från Finlands Svenska Ungdomsförbund.

– Det är en välskriven text som verkligen förmedlar det som var aktuellt på den tiden. Solisterna och bandet är helt fantastiska och man har lyckats med konststycket att kombinera musiken och låttexterna med det som utspelar sig på scenen. Alla bitar föll helt enkelt på sina platser, sade Regina Jahnsson efter premiären.

– Gamla minnen väcktes till liv, allting från kläder till frisyrer var precis som det faktiskt var på den tiden. Själv var jag kring 20 år på den tiden då pjäsen utspelade sig, berättar Robert Fredriksson som var verkligen nöjd med helheten.

Doris – Flickan i läderrock

Mikael Heinrichs 050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi

Uppdatering: korrigerat ett felskrivet namn.