Dumma får?

Till Gamla Malmens trevligare invånare hör fåren som bor i fårhuset vintertid. De övriga invånarna är säkert väldigt trevliga de också, men som stereotyp finländare har jag inte vågat bekanta mig med dem än. Fåren brukar jag däremot stanna och prata med varje gång jag går förbi.

Den vita verkar vara mest sällskaplig, och jag behöver inte klia henne särskilt länge innan hon får den glasartade blick som berättar att jag har hittat Ett Bra Ställe (om dessutom tungan åker ut och bakbenet börjar sparka har jag hittat ett Alldeles Förfärligt Bra Ställe).

Får förstår att det inte lönar sig att ta risker i halt väglag. I det avseendet är de klokare än många människor.

Jag gillar får. De är nyttodjur som är vackra att se på, men de har också en integritet som jag beundrar. Om de till exempel inte vill låta sig klappas av en skolklass eller stå stilla för klövvård, så vägrar de. Visst, det försvårar arbetet för fårskötaren, men i princip har de rätt.

Man ska inte låta sig hunsas, utan gå sin egen väg. Oftast vinner fårskötaren ändå till slut, men fårens åsikt i frågan går inte att ta miste på – inget säger ”si dej i reven” som blicken hos ett kränkt får.

Det sägs ibland att får är dumma, men de är precis så smarta som de behöver vara. Dessutom lär de sig snabbt. Ett exempel på det såg jag nyligen när jag hälsade på mina föräldrars får. Fåren bor i ett gammalt stall vintertid, men släpps ut när vädret tillåter.

Just den här dagen var halva stallplanen täckt av glansis, vilket är ett mycket dåligt underlag för får. Resten av gården var dock isfri, så jag släppte ut dem i alla fall och antog att de skulle hålla sig borta från isen. Fel hade jag. De gick sin vanliga runda av gammal vana och hamnade förstås mitt på isen.

Alla som har sett Bambi på hal is kan föreställa sig hur det såg ut. Efter att de sprattlat omkring en stund lyckades de ta sig till bar mark på andra sidan, och där stod de och bräkte på hjälp (eller klagade på sandningen, det är lite svårt att tolka ibland). De ville INTE gå tillbaka över isen, så jag fick visa dem en omväg.

De följde efter utan att tveka, tills vi kom till en halvmeter bred isrand som jag trodde att de skulle kliva över. Fel hade jag igen. Fåren hade ju precis lärt sig den hårda vägen att is leder till olyckor, så de planterade klövarna i marken och rörde sig inte ur fläcken. Det var inte annat att göra än att ta ytterligare en omväg, runt isranden, för att komma tillbaka till stalldörren.

Får förstår att det inte lönar sig att ta risker i halt väglag. I det avseendet är de klokare än många människor. Gå försiktigt i halkan!

Karin Holmström Pargasbördig agrolog som blev illustratör.