”E du inga på Fäjsbukk?!”

Jag minns exakt på vilken gata i Helsingfors jag gick när Trasslet på klingande åländska förskräckt utbrast: ”Va?? E du inga på Fäjsbukk?!” Vi hade precis hoppat av spårvagnen i Kajsaniemi och nu vandrade vi längs med Liisankatu på väg någonstans. Det var våren 2007, jag gick andra året på Teaterhögskolan och min jacka var för varm för årstiden. ”På vad?” frågade jag Trasslet och kände mig måttligt bakom flötet. ”På Fäjsbukk!!” fortsatte hon och rättade till sin proppfulla Fjällräven Kånken. ”Du måste gå med! ALLA är där!”. Sedan förklarade hon yvigt det fina med ”Nyllet” och innan Liisankatu var slut hade hon övertygat mig om att gå med.

Sedan dess har Facebook och jag haft ett intensivt och till största delen kärt och okomplicerat förhållande. Men nu har jag dessvärre gjort slut. Precis som i vilken relation som helst så såg jag till en början endast fördelarna. Men visst har jag också stört mig på småsaker. Ni minns väl det mer än lovligt störande is:et som alla statusuppdateringar skulle inledas med? Eller den obefintliga Tummen ner-funktionen samt den ambivalenta Tummen upp? Mest störde jag mig kanske på folk som envisades med att hålla sig utanför den här gemenskapen. Såg de inte det praktiska i att ha alla på ett ställe utan att egentligen behöva befatta sig med dem? Det fyndiga i att alltid veta saker före alla andra så att inget samtal i det verkliga livet kunde uppstå på en jämställd grund? Tänk så behändigt att man i dialog alltid kunde hänvisa till något man hade ”sett på Fejjan” i stället för att faktiskt fråga vad någon har gjort eller hur hen mår.

Sedan när 98 % av alla man kände äntligen tog sitt förnuft till fånga och blev en del av spektaklet så störde jag mig på fri-passagerarna. Dom riktiga förrädarna! De som obehindrat snokar omkring på diverse plattformar men aldrig delar med sig av något själv. De som bara ska ha och ska ha och ska ha utan att ge minsta lilla av sig själv. Men uppenbarligen har inte ens detta fenomen stört mig tillräckligt för att lämna nätverket. Inte alla glansbilder från allas våra retuscherade semester-resor, inte alla nyfödda bebisar, inte ens alla fräcka föreställningar som kollegor världen runt har sett eller gjort. Avund är inte orsaken till detta uppbrott!

Dom riktiga förrädarna! De som obehindrat snokar omkring på diverse plattformar men aldrig delar med sig av något själv. De som bara ska ha och ska ha och ska ha utan att ge minsta lilla av sig själv.

Nej, orsaken är absolut mättnad. Min hjärna är lobotomerad. Min skapar-ådra förkalkad. Min vilja och min beslutsförmåga är uttorkad. Att ta en promenad, läsa en bok, måla en tavla eller upprätthålla ett samtal verkar helt omöjligt utan att konsekvent ta bild eller kolla ”om någon vill något”. Att komma i väg på teater och bio känns ointressant eftersom jag redan har sett bilder, video-snuttar, recensioner, åsikter, affischer, programblad utan att jag överhuvudtaget har behövt lyfta på arslet och faktiskt förflytta mig till en teater- eller biosalong.

Jag är mätt innan jag ens har köpt biljett.

Att lyckas i min bransch handlar nuförtiden mest om vem som är fyndigast och smartast i sin marknadsföring. Vilket är helt omöjligt att lyckas med i ”det ständiga flödet” vi matas med. Nu vill jag inte längre. Denna toxiska relation måste få ett slut. Den tar mer än den ger. Naturligtvis är det sorgesamt. Och visst finns det en risk för att jag går miste om saker. Men det man inte vet, har man inget ont av. Jag tröstar mig med att jag redan har läst tre böcker, skickat fyra brev och målat två tavlor. Jag känner ro i min kropp.

Vi ses i verkligheten!