En bild berättar annat än tusen ord

Kristiina Välimäki som förbereder sin avhandling inom pedagogik har under ett par läsårs tid varit en bekant syn i den finska lågstadieskolan i Björkhagen, där hon dragit ett projekt om kooperativt fotograferande.

I ändan av korridoren på andra våningen i Koivuhaan koulu finns bilder som 17 elever i klass 2 C valt ut. Bilderna har tagits av Välimäki mellan februari och maj i år.

– Till en början fanns det över 100 bilder, men de har gallrats till några bilder per barn inför utställningen. Barnen hade ännu en önskan om att få göra egna ramar till bilderna, berättar Välimäki.

I fjol förverkligades en liknande utställning som ett slags pilotprojekt, men inför detta läsår har Välimäki fördjupat konceptet aningen.

Vad betyder kooperativt fotograferande?

– Det var riktigt kul då Kristiina var med oss i klassen. Där är en av mina bilder, berättar andraklassaren Mai Holmberg och pekar på en av bilderna på väggen.

Förutom det veckovisa Wilma-meddelandet varje fredag har man också skickat hem ett bildmeddelande från Välimäki till familjerna. De har visat sig mycket populära.

– Vi har alltid ivrigt väntat på veckans bildskörd. Då man som förälder inte på det viset har möjlighet att följa med vardagen i skolan har det varit riktigt trevligt att få se de här bilderna, säger Mais mamma Marjo Holmberg.

Hon har till exempel märkt av att Mai till en början var mest intresserad av de bilder där hon själv fanns med, men då hon var sjuk en vecka och borta från skolan väcktes ett tydligare intresse för vad de andra gjort i skolan under tiden Mai var borta från skolmiljön.

– Det väsentligaste här är att jag varit med i klassrummet som en vuxen som inte har en fostrarroll. Det ger mig möjligheten att se sådana saker som pedagogerna inte nödvändigtvis har tid eller möjlighet att registrera, tror Välimäki.

Hon skickade hem bilder under en sexveckorsperiod.

– Bildmeddelandena tar barnet i beaktande på ett annat sätt än ett Wilma-meddelande som oftast skickas från en vuxen till en annan.

Bildmeddelandets budskap är mera öppet för tolkningar och får ofta barnen att berätta mera saker hemma.

I rätt många bilder och bildtexter som barnen skrivit är det en kompis eller någon annan grej som lyfts fram och barnen tycker är viktiga.

– Jag har funderat mycket kring hur man kunde utveckla kommunikationen mellan hemmen och skolan exempelvis med visuella medel. Då barnen ser bilderna, kommer de ofta ihåg saker de annars inte hade berättat om hemma, säger Välimäki.

Många av bilderna har också föremål av olika slag: mjukisgrisar, papprullar, ringar och sandslott. Några beskriver helt vardagliga fenomen i skolvardagen, andra har fart och fläng medan vissa är mer traditionella poserade bilder.

– Då barnen är i skolan lever de mitt ibland materia, vilket syns i bilderna. Här finns till exempel en bild där två killar har byggt en konstruktion i snö på gården. De berättade att att nån söndrade deras bygge nästan varje rast och de fick bygga upp den på nytt hela tiden, så de bad mig komma och ta en bild av bygget, säger Välimäki.

Var det svårt att välja ut vilka bilder du ville ha med i utställningen?

– Jo, ganska svårt nog. Först valde vi ut fem bilder och sedan skulle det bli bara tre till utställningen, berättar Mai.

För sin avhandling har Välimäki förutom fotografierna fört en forskningsdagbok och intervjuat barn, lärare och föräldrar. Alla delar beaktas i forskningen: barnen, hemmet och skolan. Hon har också berättat för barnen att hon håller på med en bok om ämnet.

– Barnen har varit mycket motiverade. Jag tänkte först att de kanske tröttnar på mig då jag är här redan andra läsåret, men de har varit hur ivriga som helst. Elever från parallellklasserna har frågat om jag kan fota dem också, skrattar Välimäki.

– Det att barnen upplevt Kristiina som en naturlig del av deras skolvardag och att hon är lätt att närma sig har säkert gjort att barnens intresse hållits uppe, tror Marjo Holmberg.

Den här typens projekt lämpar sig väldigt bra med tanke på den nya läroplanen, eftersom man i den poängterar kontakterna mellan hemmet och skolan.

– Vi har närmat oss det hela ur en positiv synvinkel och valt att fokusera på de glada stunderna, säger Välimäki.

Hon tror att konceptet med fördel skulle gå att implementera i olika klass- och andra miljöer.

Kommer du att sakna Kristiina då hon inte är med er längre nästa läsår och fotar?

– Jo, litet nog, säger Mai.

Gillar du själv att fota, tar du många bilder?

– Jo, men jag spelar nog mera in videon.

Mikael Heinrichs 050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi