En bok för alla idrottsvänner

Boktiteln anger tonen: Glädje ger resultat, säger Piffen. Bokomslaget visar vad det handlar om.  De 200 sidorna ger innehåll åt påståendet. Som bonus får också läsaren uppleva glädjen.

Piffens 100-årshistorik är som flera böcker i en.

Det här dels för att man i boken har närmat sig den 100-årsfirande föreningen på tre sätt: Här finns en gräsrotshistorik, här finns sektionernas historik och så avsnittet Piffen-profiler genom tiderna.

Men flera böcker i en är det bokstavligen för att redaktörerna Dick och Juho Karlsson har lagt in en QR-kod till föreningens historik 1914–1974. När man laddar ned den har man ännu mer att bita i – även om många Piffeniter är väl bekanta med historiken över de 60 första åren. Nu kan den läsas i mobilen eller på en läsplatta.

Ett fiffigt kompelement – det här måste många andra föreningshistoriker ta modell av.

”Glädje ger resultat” ska ses som en jubileumsskrift snarare än historik, säger redaktörerna i förordet.

Efter att en stunds läsning har jag smakat på far och son Karlssons föresatser. Då kommer jag att tänka på Åbo Underrättelsers ”Lämlar”, som utkom till tidningens 175-årsjubileum (1998), utan att vara en 175-årshistorik.

Men Dick och Juho Karlsson har fått lov att ta ett steg tillbaka. Sektionernas berättelser ger trots allt den här skriften det traditionella historikstuket.

Det kan utifrån sett ses som ett dilemma för bokens profil, den är lite både och (jubileumsskrift med egen prägel och samtidigt historik), men det är ett förståeligt val – sektionerna är Piffen, det är här målen görs, sekundstriderna begås, medaljörerna hyllas och tävlingsresornas gemenskap framkommer.

Samtidigt ger då bokupplägget en påminnelse om vad som är grunden för allt – gemenskapen i en förening. Hela skriften är prov på teamarbete. Avgränsningarna har säkert varit nödvändiga, men slutarbetet är gott.

Här finns redaktörernas fria grepp med att skildra de första decennierna via gräsrotsaktiva, här finns sektionernas skildringar av upp-, ned- och uppgångar för deras gren, här finns presentationer av Piffen-profiler. Via dem kommer vi Jonna och Julia  Rask, Jan-Erik Leandersson, Sören och Sanna Nymalm, Jessica Lagerblom (Thorn), Åsa Lindberg och många fler in på (Piffen-)livet. Personporträtten är  den del som många läsare kan ha allra lättast att närma sig.

I ”Gläjde ger resultat” är författarna många och sättet att skriva varierar. Om det sen är redigeringen av texterna eller det gemensamma Piffenblodet som skapat enhetlighet vet inte läsaren.

Ska föreningen hålla på med annat än segling också? Det var ett diskussionstema då seklet var ungt och Piffen skulle grundas.

Svaret blev ja. De som inte seglar kan ro, stöta kula eller skjuta, på vintern kan man skida och åka skridsko.

Bland annat de här roande insikterna fick undertecknad av ”Glädje ger resultat”. Men insikterna var många.

Att iscensätta de första decennierna via en fiktiv familjesaga är en modig och genial metod. På köpet får man en lokalt förankrad historiekunskap som skickligt har vävts in.

Men metoden med gräsrotshistorien kunde kanske ha presenterats med några rader – nu börjar man läsningen utan att först förstå vem jag-rösten är.

Senare blir jaget en annan och vid det här laget hänger läsaren med, och man vill veta hur det går för familjen och dess idrottsintressen.  Men i avsnittet Krig och fred där berättarrösten är en ung kvinna är hennes ”du” än riktat till mannen, än till det lilla barnet. Det blir lite förvirrande.

Men som helhet är den här delen av ”Glädje ger historik” både annorlunda, fräsch och fascinerande läsning.

Sektionerna är som redan konstaterats grunden, påbyggnaden och innehållet.

Via deras sammanfattningar får vi namn, händelser, årtal och en känsla för sammansvetsningen inom en gren.

Att sedan vissa framgångsrika namn förekommer i flera sektionernas kapitel visar på bredden och styrkan i att inte enbart individerna utan också föreningen ser fördelarna med ett gott internt samarbete. Det kan inte nog understrykas.

Bolagets medverkan som genomsyrat allt – det poängteras mer under tidigare decennier – framträder också som ett kännetecken för föreningen.

Men ännu starkare framstår bilden av de enorma frivilliginsatser som ligger bakom framgångarna. Det är dessutom en iver som många har lyckats ge över till kommande generationer.

Bokens sätt att tackla tvåspråkigheten har blivit en mix. Boken är svensk, med några inslag av finska kapitel.

Så presenteras centralstyrelsens sätt att jobba på finska, bobollens franska visit som sektion på finska och i Piffen-profilerna är det orienteraren Eija Koskivaara vi lär känna på finska.

I Dick och Juho Karlssons avslutande kapitel om framtidens utmaningar löper historien framåt på två språk, utan översättningar.

Betydelsen av entusiastiska ledare, föräldrarnas aktivitet, en sund ekonomisk bas, med mera, lyfts fram som nutida och framtida utmaningar. Men allra starkast tar bokens författare ton med den här utmaningen:

”Föreningens uppgift och målsättning är inte att skapa nya stjärnor, nya gudar. Vår uppgift är att få våra ungdomar engagerade i en verksamhet för sin egen och samhällets välfärd. Att från denna massa av idrottande ungdomar några få kan uppnå en nivå som erbjuder dem möjligheten att välja idrotten som yrke är endast en extra bonus. Inte målsättningen”. Väl rutet.

Språkligt sett är boken av god standard. Ett ord som används fel  förekommer dock ofta. Många skriver om dragare.

Dragare är enligt svenska språkregler entydigt djur, det är tjurar, åsnor och hästar.

Den som leder en träning, ett lag eller en kurs är ledare för den verksamheten, inte dragare.

Källa: Språkvården, www.mediesprak.fi