En ostpåse och ett berg av kartong

Men plastförpackningen ligger kvar bland blåbärsblom och tallkottar på en liten, liten skärgårdsö ute i Skärgårdshavets nationalpark.

Den kommer att ligga kvar länge än. Sol, vind och regn kommer att smula den i småbitar och med tiden blir den så kallad mikroplast som små havsorganismer, men också fiskar och fåglar får i sig.

Ostplasten kan vara en olyckshändelse. Det kan hända att den har blåst sin väg från ett båtdäck eller en utflyktskorg, utan att någon har märkt det.

För ingen slänger väl längre med vett och vilje skräp i naturen?

Det gör väl ingen, eller hur?

I dag ägnar sig skolbarn åt ploggning, det vill säga en kombination av joggning och skräpplockning, på gymnastiktimmarna och minsta dagisbarn kan sortera tomma konservburkar i metallsoporna och tomma och ursköljda mjölkkartonger som kartong.

Det ledsamma är att barn är så mycket bättre på det här än många vuxna.

Ett återkommande irritationsmoment är kartongpressen i Pargas centrum. Den rymmer så gott som oändliga mängder kartong – så länge den används på rätt sätt.

Men inkastet stockas om kartongskivorna är för stora.

Det har en del vuxna så svårt att förstå, trots att det finns en lapp på pressen, där det står att man inte kan sätta in för stora kartongbitar på en gång. Men en del tycker att just deras kartong från den nya storskärmsteven eller soffan inte alls är för stor. För det har de bestämt. Så då trycker de in sin jättekartong i pressen, trycker på knappen för att pressen ska starta, svär när den inte gör det och går tillbaka till sin bil.

Därifrån plockar de ut all annan kartong som de också hade tänkt återvinna just precis i denna stund och eftersom pressen tydligen inte längre fungerar som den ska så ställer de sina lådor med tillplattade kartonger bredvid pressen. Varför pressen inte fungerar har de ingen aaaaaning om, men nog så irriterande är det.

När bakluckan är tom kör de nöjt iväg. Genom att lämna sitt skräp på återvinningen har de gjort vad de skulle. Att skräpet inte nådde riktigt ända fram till behållaren är inte deras problem, trots att det är de som har förorsakat det.

Så kommer följande vuxna med sin bagagelucka full av cornflakespaket och askar efter fryspizzor.

Eftersom andra redan har ställt sitt skräp utanför pressen, fortsätter vuxen efter vuxen att göra på samma sätt. Högen av kartong som ”någon annan” får ta hand om utanför pressen bara växer, och måsarna skränar jublande över alla nya fynd.

Vid ostplasten ute i mossan på skärgårdsön säger ett barn: Titta, här ligger skräp. Har vi en soppåse?

Måsarnas skrik härute låter på ett helt annat sätt.

Carina Holm

PK-redaktör