Epilog: Ett år som blev som det blev, då allting är som det är

2016 har varit ett tungt år. En vinter som aldrig kom, en sommar som aldrig blev vad folk förväntade sig. Många, alltför många vänner har gått bort, oväntat, för tidigt. Andra har drabbats av svåra sjukdomar, mist sina arbeten, många har ”gått i väggen”. Min släkt har minskat i den äldre änden, och jag känner stor sorg över en nära, yngre släkting som i skrivande stund kanske packar inför den allra sista resan.

Gamla idoler har rest över till andra sidan i snabb takt, de lämnade storverk bakom sig, men också tomrum. Kommer det att födas genier som David Bowie, Prince, Leonard Cohen någonsin mera? Naturligtvis, men för mina jämnåriga likasinnade – knappast. Vi, de sista veteranerna från tider då pop och rock föddes, vi som minns Woodstock, studentdemonstrationer, Vietnamkriget, pansarvagnarna på gatorna i Prag, fredsrörelser, Flower Power, Baader-Meinhofligan, Angela Davis, Jimi, Janis, Brian, John L, George H ... vi blir färre, vet ni.

Passa på och fråga oss om vad vi gjorde då, för fyrtio och femtio år sedan, medan vi ännu minns någonting. Plötsligt är också vi dementa, hör och ser dåligt, orkar inte gå, orkar inte hänga med, minns inte vem du är, ligger på åldringsavdelningen och mumlar med tandlös mun. Passa på nu, medan vi är kvar.

Samhället förändrades under året. Rädslan växer. Folk litar inte på statsmakten, man tycker att statsmakten verkar vara ute och cyklar.

En vän sa så klokt att ”du kan inte rädda alla, men gör vad du kan”. Det hjälper en kanske att komma över den där tröskeln, då man frustrerad står där och vill hjälpa men vet inte var man ska börja.

Nedskärningar, indragningar, samarbetsförhandlingar, uppsägningar, utlokaliseringar, centraliseringar, privatiseringar, konkurrensutsättningar, fusioner, höjda pensionsåldrar, sänkta barnbidrag, arbetslöshet, mariginalisering, utarmning av landsbygden, fördumning av folket, hat på nätet, hat på gatan, hat. Och så den där amerikanska farsen!

Samtidigt finns en tendens hos alltför många att ignorera detta. Man ser inte orosmolnen, man vill inte veta av annat än fredagsmys och julstämning. I min stora bekantskapskrets finns ändå mest sådana personer som kan se båda sidor, gör vad de kan för att ”förbättra världen”, men samtidigt njuter de av det de har.

Jag känner många som bidrar med en slant till välgörenhet, ställer upp som vänner till behövande, ”offrar” av sin tid och sina pengar för att hjälpa. En vän sa så klokt att ”du kan inte rädda alla, men gör vad du kan”. Det hjälper en kanske att komma över den där tröskeln, då man frustrerad står där och vill hjälpa men vet inte var man ska börja. Fundera på om du vet om någon som är ensam, fattig, sjuk, gammal, trött. Ge av ditt överflöd av fredagsmyset, av leenden, omtanke, saker, till någon som behöver!

I biblioteket har det funnits lappar med julklappsönskemål från barn och unga som annars kanske inte får något paket av tomten. Där har man kunnat göra en fin insats, helt anonymt och mycket enkelt. Till Hoppets Stjärna har man kunnat göra i ordning julpaket till behövande. Frälsningsarmén har sina grytor, på nätet hittar man välgörenhetsorganisationer, dit man kan ge en skärv via nätbanken, bara att välja!

Om du inget överflöd har, borde du se dig omkring. Kanske du har en släkting, granne , kompis som sitter ensam och muttrar? Gå dit, ring på, sitt ner, ge av din tid. Jag lovar, det känns fint! Också utom julsäsongen...

Jag hoppas också kommunikationsministern kunde känna lite givandets glädje och ta tillbaka det där med avgiftsbelagda förbindelser till holmarna, det skulle vara den allra finaste julklappen!

God Jul och ett bättre år 2017!

Skini Lindgård